OH MY
Ikväll har citygalleriorna i Västerås haft kvällsöppet.
Jag skulle vilja säga att Västerås Citysamverkan gjort ett bra marknadsföringsjobb där eftersom hela stan och lite till var och härjade omkring ikväll.
Nackdelen (hittills har jag bara kommit på en) med den här hysteriska (och never ending) julstressen är att psyket tar lite stryk när man inte hinner med allt man har tänkt.
Fördelarna är dock fler; det sinnessjuka klirret i kassan innebär sinnessjuk bonus, vi får till slut lite plats på lagret så vi kan ta emot leveranser som vanligt och slipper stoppa massa fina grejer som vill komma till oss, tiden går fortare när det är mycket att göra, och jag uppskattar min julledighet (som officiellt har börjat) ännu lite mer än om jag gått hemma och släpat fötterna efter mig (som pappa en gång uttryckte det).
Nu är det i alla fall sängen som gäller, och imorgon börjar hemresan.
Jag har en känsla av att det kommer bli AWESOME.
Hej då.
Jag skulle vilja säga att Västerås Citysamverkan gjort ett bra marknadsföringsjobb där eftersom hela stan och lite till var och härjade omkring ikväll.
Nackdelen (hittills har jag bara kommit på en) med den här hysteriska (och never ending) julstressen är att psyket tar lite stryk när man inte hinner med allt man har tänkt.
Fördelarna är dock fler; det sinnessjuka klirret i kassan innebär sinnessjuk bonus, vi får till slut lite plats på lagret så vi kan ta emot leveranser som vanligt och slipper stoppa massa fina grejer som vill komma till oss, tiden går fortare när det är mycket att göra, och jag uppskattar min julledighet (som officiellt har börjat) ännu lite mer än om jag gått hemma och släpat fötterna efter mig (som pappa en gång uttryckte det).
Nu är det i alla fall sängen som gäller, och imorgon börjar hemresan.
Jag har en känsla av att det kommer bli AWESOME.
Hej då.
AV GRATIS MAT BLIR MAN FET OCH LAT
Ja. Och av gratis buss blir man glad.
Till exempel:
Om man har kompisar som jobbar på Frasses så händer det kanske att man svänger förbi ibland och äter lite pommes. Gott och väldigt billigt. Och väldigt fett.
Och om man ska till jobbet när det är 300 grader kallt så tar man gärna bussen (särskilt när det är gratis) eftersom man då slipper betala parkering, för en bil man då inte tar.
Eller hur?
Javisst.
Imorgon jobbar jag, eftersom det är söndag och min jobbhelg.
Apropå jobb, igår var jag för första gången förbannad när jag kom hem från jobbet.
Jag vet inte, men om jag var 14 år och provade ett par stövlar för 3000 kr så skulle jag inte sparka in dem i ett hörn när jag var klar. Eller?
Jag skulle inte heller försöka lämna tillbaka ett par skor som jag använt utomhus, och säga att jag bara gått med dem i lägenheten, för att sedan ändra mig och säga att "jo, men alltså jag har ju använt dem?".
DÅ GÅR DET JU INTE RIKTIGT ATT LÄMNA TILLBAKA DEM, DUMBASS.
Imorgon (idag) är det söndag, vilket innebär fyra dagar till julafton.
Då är det ju alltså tillräckligt nära för att man inte ska behöva längta längre, nu kommer ju tiden ändå bara svischa förbi.
Alltså ska jag njuta när jag är på jobbet imorgon, och på måndag.
(Genom att tänka på att jag ska vara ledig mellandagarna, och alltså förhoppningsvis slippa få en hjärtinfarkt och dö.)
Alltså..
Jag tycker om mitt jobb.
Men om jag hade skrivit ett inlägg klockan tre på natten, när jag ska upp och jobba om några timmar, där jag skrivit om hur peppad jag var på att gå till jobbet, så hade det ju varit någonting fel.
Eller hur?
Så det räcker nog att skriva att Scorett rockar röv men inte missinassen.
(Fast vad gör egentligen det? En kycklingtallrik på Tiptop? En billig taxi hem? Ett nyktert huvud som mår bra även dagen efter? Ja, all of it egentligen, men hur realistiskt är det? Kanske kycklingtallriken, men ofta man äter det/där annars?)
Det är tråkigt att Frasses inte finns här nere, förresten.
Eller så kanske det är lika bra. För annars är det väl ganska troligt att jag skulle var stammis. Och då blir man garanterat fet och lat.
Även om sourcream/onion-kryddan är värd att bli fet och lat för.
Hej då.
Till exempel:
Om man har kompisar som jobbar på Frasses så händer det kanske att man svänger förbi ibland och äter lite pommes. Gott och väldigt billigt. Och väldigt fett.
Och om man ska till jobbet när det är 300 grader kallt så tar man gärna bussen (särskilt när det är gratis) eftersom man då slipper betala parkering, för en bil man då inte tar.
Eller hur?
Javisst.
Imorgon jobbar jag, eftersom det är söndag och min jobbhelg.
Apropå jobb, igår var jag för första gången förbannad när jag kom hem från jobbet.
Jag vet inte, men om jag var 14 år och provade ett par stövlar för 3000 kr så skulle jag inte sparka in dem i ett hörn när jag var klar. Eller?
Jag skulle inte heller försöka lämna tillbaka ett par skor som jag använt utomhus, och säga att jag bara gått med dem i lägenheten, för att sedan ändra mig och säga att "jo, men alltså jag har ju använt dem?".
DÅ GÅR DET JU INTE RIKTIGT ATT LÄMNA TILLBAKA DEM, DUMBASS.
Imorgon (idag) är det söndag, vilket innebär fyra dagar till julafton.
Då är det ju alltså tillräckligt nära för att man inte ska behöva längta längre, nu kommer ju tiden ändå bara svischa förbi.
Alltså ska jag njuta när jag är på jobbet imorgon, och på måndag.
(Genom att tänka på att jag ska vara ledig mellandagarna, och alltså förhoppningsvis slippa få en hjärtinfarkt och dö.)
Alltså..
Jag tycker om mitt jobb.
Men om jag hade skrivit ett inlägg klockan tre på natten, när jag ska upp och jobba om några timmar, där jag skrivit om hur peppad jag var på att gå till jobbet, så hade det ju varit någonting fel.
Eller hur?
Så det räcker nog att skriva att Scorett rockar röv men inte missinassen.
(Fast vad gör egentligen det? En kycklingtallrik på Tiptop? En billig taxi hem? Ett nyktert huvud som mår bra även dagen efter? Ja, all of it egentligen, men hur realistiskt är det? Kanske kycklingtallriken, men ofta man äter det/där annars?)
Det är tråkigt att Frasses inte finns här nere, förresten.
Eller så kanske det är lika bra. För annars är det väl ganska troligt att jag skulle var stammis. Och då blir man garanterat fet och lat.
Även om sourcream/onion-kryddan är värd att bli fet och lat för.
Hej då.
BE CAREFUL WHAT YOU WISH FOR
Jag har ju alltså gått och längtat efter snön ganska länge nu.
Två gröna första veckor i december kändes inte riktigt bra, så när snön nu verkar ha bestämt sig för att stanna är jag inte helt oväntat ganska nöjd.
Men alltså.. Det snöar fortfarande.
När jag vaknade imorse och tittade ut genom fönstret bestämde jag mig någonstans i bakhuvudet för att ta bussen till stan och jobbet, istället för att kriga mig fram på Lilly i ett halvmeterhögt snöhav. Sedan insåg jag att jag hade lite ärenden efter jobbet och ändrade mig till att ta bilen istället (förlåt, mamma, men ibland är man så illa tvungen), så när klockan började vara lite drygt halv tolv plumsade jag ut till bilen i mina små sneakers (jag hittade alltså inga allvädersstövlar i garderoben) och möttes inte av en bil, utan av en snöhög, på parkeringen.
Efter att ha sopat av hela bilen (och alltså själv blivit en snöhög) satte jag mig och smälte i bilen, och rullade ner till stan (konstant omringad av folk som inte verkade särskilt vana att köra i snö).
Ett jobbpass på tre timmar utvecklades till ett femtimmars-pass, men det var som vanligt väldigt välkommet.
(Även imorgon får jag komma in tidigare och dessutom stanna lite längre, så decemberlönen blir förmodligen lite extra välkommen, trots att jag, om en vecka, ska vara ledig i en vecka. Älska det, förresten.)
(Och återigen, älska BONUS!)
Anyhoo, efter jobbet tutade jag sedan ut till IKEA för diverse hemliga ärenden, (hmm.. Snart jul, vad kan det vara för hemligheter?) och under de första 500 meterna utanför cityringen körde jag förbi både en buss och en bil, som på varsitt håll stod och varningsblinkade för att de blivit besegrade av snön.
Så för att avrunda (och vara jättesvensk); lagom är bäst.
(Åtta dagar kvar till Videstigen, älska DET, om något!)
Hej då.
Två gröna första veckor i december kändes inte riktigt bra, så när snön nu verkar ha bestämt sig för att stanna är jag inte helt oväntat ganska nöjd.
Men alltså.. Det snöar fortfarande.
När jag vaknade imorse och tittade ut genom fönstret bestämde jag mig någonstans i bakhuvudet för att ta bussen till stan och jobbet, istället för att kriga mig fram på Lilly i ett halvmeterhögt snöhav. Sedan insåg jag att jag hade lite ärenden efter jobbet och ändrade mig till att ta bilen istället (förlåt, mamma, men ibland är man så illa tvungen), så när klockan började vara lite drygt halv tolv plumsade jag ut till bilen i mina små sneakers (jag hittade alltså inga allvädersstövlar i garderoben) och möttes inte av en bil, utan av en snöhög, på parkeringen.
Efter att ha sopat av hela bilen (och alltså själv blivit en snöhög) satte jag mig och smälte i bilen, och rullade ner till stan (konstant omringad av folk som inte verkade särskilt vana att köra i snö).
Ett jobbpass på tre timmar utvecklades till ett femtimmars-pass, men det var som vanligt väldigt välkommet.
(Även imorgon får jag komma in tidigare och dessutom stanna lite längre, så decemberlönen blir förmodligen lite extra välkommen, trots att jag, om en vecka, ska vara ledig i en vecka. Älska det, förresten.)
(Och återigen, älska BONUS!)
Anyhoo, efter jobbet tutade jag sedan ut till IKEA för diverse hemliga ärenden, (hmm.. Snart jul, vad kan det vara för hemligheter?) och under de första 500 meterna utanför cityringen körde jag förbi både en buss och en bil, som på varsitt håll stod och varningsblinkade för att de blivit besegrade av snön.
Så för att avrunda (och vara jättesvensk); lagom är bäst.
(Åtta dagar kvar till Videstigen, älska DET, om något!)
Hej då.
WE'RE RIGHT BEHIND YOU!
Så här ser det ut i Skellefteå just nu, kanske inte lika mycket snö som det enligt logiken borde vara, men ändå:
Igår, när jag gick ut och skulle cykla ner till jobbet, möttes jag av sol och gröna gräsmattor.
Julen kändes minst sagt avlägsen.
Men. Igår kväll började det snöa lite smått, och redan då var min glädje enorm.
I nuläget ser det ut så här utanför Bomansgatan 18 E:
Jag är i extas. Trots att jag inte har en aning om vilka skor som tål det här vädret och får sitta på mina fötter på väg till jobbet om en stund, vad hade jag för skor i Skellefteå? Allvädersstövlar?
Och hos tigrarna på Kolmården ser det ut så här:
(Ja, jag brukar sitta och titta på dem när jag har lite att göra.)
Hej då.
Igår, när jag gick ut och skulle cykla ner till jobbet, möttes jag av sol och gröna gräsmattor.
Julen kändes minst sagt avlägsen.
Men. Igår kväll började det snöa lite smått, och redan då var min glädje enorm.
I nuläget ser det ut så här utanför Bomansgatan 18 E:
Jag är i extas. Trots att jag inte har en aning om vilka skor som tål det här vädret och får sitta på mina fötter på väg till jobbet om en stund, vad hade jag för skor i Skellefteå? Allvädersstövlar?
Och hos tigrarna på Kolmården ser det ut så här:
(Ja, jag brukar sitta och titta på dem när jag har lite att göra.)
Hej då.
OOOOOH
Det var jämnt.
Idag har jag gjort något jag inte skulle rekommendera andra att göra.
Jag skulle egentligen bara jobba 13-16 idag, men fick hoppa in och öppna eftersom Kim är sjuk (inte helt omöjligt på grund av inventeringen, haha..).
Jag var i alla fall väldigt nöjd med detta, eftersom jag bara tackar och tar emot så fort det blir någon timme över till mig.
Anyways, Jannica skulle komma in vid två, då jag skulle ha lunch, och sedan skulle jag gå hem vid fyra.
Klockan halv fem var jag fortfarande ensam i butiken.
En fredag.
I december.
Om jag inte haft så pass bra (?) minne att jag visste att jag åt frukost vid åtta imorse så hade jag typ satt min ena arm på att jag inte ätit på en vecka.
Eftersom min kropp tydligen har en inbyggd matklocka så äter jag oftast ganska precis var fjärde timme. När jag insåg att det gått drygt åtta timmar sedan jag åt frukost dog en liten del av mig.
Dock var det inte riktigt läge att slå ner på tempot eftersom det ju som sagt var fredag.
I december.
Strax efter halv fem kom Jannica springade och skrek genom hela butiken "LEVER DU?!". Det kan ju, taget ur sitt sammanhang, verka lite överdrivet, men tro mig, just då var det helt och fullt befogat.
För att wrap it up kan jag säga att Jannicas katt, som var orsaken till detta kaos (även om Kims, och även Sannas, sjukdomstillstånd också var bidragande orsaker), mådde lite bättre efter veterinärbesöket, and so did I när jag till slut fick cykla hem och däcka i soffan (i 20 minuter, innan det var dags att hämta Sabina på stationen).
(Jag var ju dock aldrig hos någon veterinär, om det nu var någon som tolkade det så..)
För övrigt är det fjorton dagar kvar till juldagspartajandet, tretton dagar till julafon, tolv dagar tills jag och Josse hoppar på morgonplanet till Skellefteå, elva dagar tills jag sätter mig på tåget mot Stockholm, tio dagar till min sista jobbdag innan en veckas julledighet, nio dagar tills blablabla.
Inte länge kvar till en himla massa trevligheter i alla fall.
Och jag har bara en julklapp kvar att köpa.
Den är dessutom både uttänkt och undanlagd, så det enda som återstår där är den där lilla detaljen "betalning".
Apropå julklappsshopping, vad har hänt med mig och framförhållning (som tidigare varit en omöjlig kombination)?
Jag måste ha samlat på mig en himla massa av den varan de senaste åren och slagit till och använt all of it i år.
Men det är trevligt, jag är nöjd.
Hoppas folket som ska få allt blir det också, det är ju liksom målet..
Hej då.
Idag har jag gjort något jag inte skulle rekommendera andra att göra.
Jag skulle egentligen bara jobba 13-16 idag, men fick hoppa in och öppna eftersom Kim är sjuk (inte helt omöjligt på grund av inventeringen, haha..).
Jag var i alla fall väldigt nöjd med detta, eftersom jag bara tackar och tar emot så fort det blir någon timme över till mig.
Anyways, Jannica skulle komma in vid två, då jag skulle ha lunch, och sedan skulle jag gå hem vid fyra.
Klockan halv fem var jag fortfarande ensam i butiken.
En fredag.
I december.
Om jag inte haft så pass bra (?) minne att jag visste att jag åt frukost vid åtta imorse så hade jag typ satt min ena arm på att jag inte ätit på en vecka.
Eftersom min kropp tydligen har en inbyggd matklocka så äter jag oftast ganska precis var fjärde timme. När jag insåg att det gått drygt åtta timmar sedan jag åt frukost dog en liten del av mig.
Dock var det inte riktigt läge att slå ner på tempot eftersom det ju som sagt var fredag.
I december.
Strax efter halv fem kom Jannica springade och skrek genom hela butiken "LEVER DU?!". Det kan ju, taget ur sitt sammanhang, verka lite överdrivet, men tro mig, just då var det helt och fullt befogat.
För att wrap it up kan jag säga att Jannicas katt, som var orsaken till detta kaos (även om Kims, och även Sannas, sjukdomstillstånd också var bidragande orsaker), mådde lite bättre efter veterinärbesöket, and so did I när jag till slut fick cykla hem och däcka i soffan (i 20 minuter, innan det var dags att hämta Sabina på stationen).
(Jag var ju dock aldrig hos någon veterinär, om det nu var någon som tolkade det så..)
För övrigt är det fjorton dagar kvar till juldagspartajandet, tretton dagar till julafon, tolv dagar tills jag och Josse hoppar på morgonplanet till Skellefteå, elva dagar tills jag sätter mig på tåget mot Stockholm, tio dagar till min sista jobbdag innan en veckas julledighet, nio dagar tills blablabla.
Inte länge kvar till en himla massa trevligheter i alla fall.
Och jag har bara en julklapp kvar att köpa.
Den är dessutom både uttänkt och undanlagd, så det enda som återstår där är den där lilla detaljen "betalning".
Apropå julklappsshopping, vad har hänt med mig och framförhållning (som tidigare varit en omöjlig kombination)?
Jag måste ha samlat på mig en himla massa av den varan de senaste åren och slagit till och använt all of it i år.
Men det är trevligt, jag är nöjd.
Hoppas folket som ska få allt blir det också, det är ju liksom målet..
Hej då.
RUNDA UPP FÖR SJUTTON!
Om det är någonting jag har svårt för så är det snåla människor.
(Jag gillar i och för sig inte heller bittra eller dryga människor, men det tar vi någon annan gång.)
Julen är i alla fall ett bra exempel på när dessa snåljåpar visar sig lite oftare än vanligt.
(Även om deras motsatser också syns lite oftare då, heja heja.)
Just nu kör vi, Gina Tricot och MQ ett samarbete med Röda Korset, som innebär att vi alltid frågar kunden om han/hon vill runda upp en eller två eller hur många kronor det nu kan vara kvar till nästa tio- eller hundratal kronor. Eftersom de flesta priser slutar på 99 handlar det oftast om att runda upp en krona.
I min värld, och lyckligtvis i de flesta andras, finns det bara ett svar på den frågan.
Men sedan finns det folk som, när de köper ett par stövlar för 1399 kronor, funderar lite grann, och sedan svarar nej.
Hur fungerar tankeverksamheten hos dessa människor? Hur köper man stövlar till sig själv för 1399 kronor och sedan tycker att man inte har råd att ge EN SPÄNN till bättre behövande?
Tur att de flesta är medvetna om hur världen ser ut och inser att om man ger bort en spänn lite hit och dit och då och då så bidrar man faktiskt till något ganska stort.
Hittills har Röda Korsets Runda Upp-kampanj dragit in drygt nio miljoner kronor.
9 000 000 kronor.
Det är ju helt sinnessjukt mycket pengar. Och varenda krona av de miljonerna är enstaka kronor som folk har rundat upp.
(Nu vet jag ju i och för sig inte hur lång tid det har tagit.. Om det är under den nuvarande kampanjen så är ju det alldeles utomordentligt, och om det är under de senaste tio åren så är det ju fortfarande nio mille, och det kan man nog alltid se som en vinst..)
That's about it.
Hej då.
(Jag gillar i och för sig inte heller bittra eller dryga människor, men det tar vi någon annan gång.)
Julen är i alla fall ett bra exempel på när dessa snåljåpar visar sig lite oftare än vanligt.
(Även om deras motsatser också syns lite oftare då, heja heja.)
Just nu kör vi, Gina Tricot och MQ ett samarbete med Röda Korset, som innebär att vi alltid frågar kunden om han/hon vill runda upp en eller två eller hur många kronor det nu kan vara kvar till nästa tio- eller hundratal kronor. Eftersom de flesta priser slutar på 99 handlar det oftast om att runda upp en krona.
I min värld, och lyckligtvis i de flesta andras, finns det bara ett svar på den frågan.
Men sedan finns det folk som, när de köper ett par stövlar för 1399 kronor, funderar lite grann, och sedan svarar nej.
Hur fungerar tankeverksamheten hos dessa människor? Hur köper man stövlar till sig själv för 1399 kronor och sedan tycker att man inte har råd att ge EN SPÄNN till bättre behövande?
Tur att de flesta är medvetna om hur världen ser ut och inser att om man ger bort en spänn lite hit och dit och då och då så bidrar man faktiskt till något ganska stort.
Hittills har Röda Korsets Runda Upp-kampanj dragit in drygt nio miljoner kronor.
9 000 000 kronor.
Det är ju helt sinnessjukt mycket pengar. Och varenda krona av de miljonerna är enstaka kronor som folk har rundat upp.
(Nu vet jag ju i och för sig inte hur lång tid det har tagit.. Om det är under den nuvarande kampanjen så är ju det alldeles utomordentligt, och om det är under de senaste tio åren så är det ju fortfarande nio mille, och det kan man nog alltid se som en vinst..)
That's about it.
Hej då.
HEY BABERIBA!
Helgen med tjejerna ägde ihjäl sig.
Och nu har jag påbörjat säkert tio meningar som jag raderat för att det helt enkelt inte finns något bra sätt att beskriva den.
Låt oss bara konstatera att det inte är en bra idé att sova på köksgolvet (även om det är frivilligt) när det finns plats i soffan, och att en "någon" som inte bör nämnas vid namn "borde ta tag i sina problem innan hon börjar dricka".
(Tur att det inte var så allvarligt som det låter.
Och tur att "någon" hade sina tjejkompisar med sig, för annars hade denna "någon" tillbringat natten någon annanstans.)
Utöver denna helg, som inte beskrivs mer detaljerat än så eftersom den alltså är undescribable, har det hunnit passera ännu en, enligt schemat helt logiskt en jobbhelg.
I lördags fullkomligt sprängde vi budgeten och i söndags slog jag alla försäljningsrekord i världshistorien (möjligtvis en liten, liten överdrift, men typ ändå inte) trots att vi kvällen innan var ute med jobbet och jag därför kanske borde ha varit lite seg i skallen.
(Fördrink hos Kim och middag på Bill & Bob följdes av drinkar på Västerås nya hot-spot Circus, och inte helt oväntat avslutades kvällen med tequila rose-shots på BMB.)
Igår jobbade jag inte mitt vanliga 13-16-pass, utan kom till jobbet strax innan sju för något så trevligt (osynliga citationstecken där för den som inte kände av ironin) som inventering. Jag har, som mina trogna läsare vet, inte mycket ont att säga om skor, men visst finns det roligare saker att göra med dem än att räkna dem..
Anyways, inventeringen gick helt åt helvete, så jag var hemma igen redan vid tio. (Efter att vi blippat kartonger till förbannelse och sedan börjat rätta, insåg vi att de som saknades var skor som sålts under dagen.. RC-Karin upplyste oss då via telefon att rättningen måste göras morgonen efter. Jaha, suckade vi och bestämde oss för att ses kl. 07.00 dagen efter, alltså idag, för att slutföra denna inventering from hell.
Inte förrän tio minuter in i min tvättid, alltså strax efter 14, var jag hemma igen.
Utan att säga för mycket kan jag meddela att jag inte ser fram emot nästa gång.
Jag och Kim skämtade om att vi ska säga upp oss från jobbet precis innan det är dags nästa gång, bara för att slippa. Dock mådde hon så psykiskt (och senare även fysiskt) dåligt över detta helvete att jag inte är säker på att hon skojade.
Om 15 dagar är jag för övrigt hemma på Videstigen igen.
Jag överdriver inte när jag säger att jag dör lite varje gång jag tänker på det.
På ett bra sätt alltså.
Nu blir det kvällsfika och Vänner-reprisen på Kanal 5, yeah!
Hej då.
Och nu har jag påbörjat säkert tio meningar som jag raderat för att det helt enkelt inte finns något bra sätt att beskriva den.
Låt oss bara konstatera att det inte är en bra idé att sova på köksgolvet (även om det är frivilligt) när det finns plats i soffan, och att en "någon" som inte bör nämnas vid namn "borde ta tag i sina problem innan hon börjar dricka".
(Tur att det inte var så allvarligt som det låter.
Och tur att "någon" hade sina tjejkompisar med sig, för annars hade denna "någon" tillbringat natten någon annanstans.)
Utöver denna helg, som inte beskrivs mer detaljerat än så eftersom den alltså är undescribable, har det hunnit passera ännu en, enligt schemat helt logiskt en jobbhelg.
I lördags fullkomligt sprängde vi budgeten och i söndags slog jag alla försäljningsrekord i världshistorien (möjligtvis en liten, liten överdrift, men typ ändå inte) trots att vi kvällen innan var ute med jobbet och jag därför kanske borde ha varit lite seg i skallen.
(Fördrink hos Kim och middag på Bill & Bob följdes av drinkar på Västerås nya hot-spot Circus, och inte helt oväntat avslutades kvällen med tequila rose-shots på BMB.)
Igår jobbade jag inte mitt vanliga 13-16-pass, utan kom till jobbet strax innan sju för något så trevligt (osynliga citationstecken där för den som inte kände av ironin) som inventering. Jag har, som mina trogna läsare vet, inte mycket ont att säga om skor, men visst finns det roligare saker att göra med dem än att räkna dem..
Anyways, inventeringen gick helt åt helvete, så jag var hemma igen redan vid tio. (Efter att vi blippat kartonger till förbannelse och sedan börjat rätta, insåg vi att de som saknades var skor som sålts under dagen.. RC-Karin upplyste oss då via telefon att rättningen måste göras morgonen efter. Jaha, suckade vi och bestämde oss för att ses kl. 07.00 dagen efter, alltså idag, för att slutföra denna inventering from hell.
Inte förrän tio minuter in i min tvättid, alltså strax efter 14, var jag hemma igen.
Utan att säga för mycket kan jag meddela att jag inte ser fram emot nästa gång.
Jag och Kim skämtade om att vi ska säga upp oss från jobbet precis innan det är dags nästa gång, bara för att slippa. Dock mådde hon så psykiskt (och senare även fysiskt) dåligt över detta helvete att jag inte är säker på att hon skojade.
Om 15 dagar är jag för övrigt hemma på Videstigen igen.
Jag överdriver inte när jag säger att jag dör lite varje gång jag tänker på det.
På ett bra sätt alltså.
Nu blir det kvällsfika och Vänner-reprisen på Kanal 5, yeah!
Hej då.
