WOOOH!
Det är fredag, lägenheten är städad, träningen är avklarad, fredagsmiddagen är inhandlad och om en kvart tar jag min nybrända skiva och far ner till tåget och hämtar lillasyster!
Så om jag inte gör så mycket väsen av mig (mindre än vanligt, alltså) dom närmaste dagarna, så vet ni varför.
Yeah!
Hej då.
Så om jag inte gör så mycket väsen av mig (mindre än vanligt, alltså) dom närmaste dagarna, så vet ni varför.
Yeah!
Hej då.
FOUR IN THE MORNING
I'm waking up to find another day,
the moon got lost again last night.
But now the sun has finally had its say,
I guess I feel alright.
But it hurts when I think,
when I let it sink in.
It’s all over me.
I'm lying here in the dark,
I’m watching you sleep,
it hurts a lot.
And all I know is
you’ve got to give me everything.
And nothing less,
'cause you know I’d give you all of me.
We stay up until four in the morning
and the tears are pouring.
And I wanna make it worth the fight,
but what have we been doing for all this time?
All I wanted was to know I'm safe,
I don’t wanna lose the love we've found.
Remember when you said that you would change?
Don’t let me down.
And all I know is
you’ve got to give me everything.
And nothing less,
'cause you know I’d give you all of me.
LILL-LÖRDAG
Som officiellt arbetslös (det är jag väl ändå i det närmaste, om jag jobbat 13,5 timmar på en månad?) så måste man ju utnyttja dom få fördelar detta tillstånd medför.
Att dricka öl på en onsdag, till exempel.
Denna dag, som så uppmärksammat är en lönedag, inleddes (efter frukost och ett Gossip Girl-avsnitt) inte helt ovanligt med en sväng till Friskis. Idag hade jag turen att ha både Sabina och Emelie med mig, vilket var mucho trevligt. Dock hade jag även mjälthuggen (mjälthugget?) med mig, under nästan hela passet, vilket inte var mucho trevligt.
Efter träning, dusch och lunch var det dags att visa lite uppskattning över lönen som kommit.
Sabina och jag promenerade omkring några timmar på stan, men ägnade oss mest åt fönstershopping och prat om vad man skulle köpa om lönen varit det tre- eller fyrdubbla.
För även om lönen jag fick idag var typ..bäst hittills, så ser den ju i dagsläget ut att måsta räcka till typ..maj.
Så jag tog det lite piano.
Men lite uppskattning visade jag dock, eftersom det kan ha följt med ett par skor hem.
Jag vet, väldigt konstigt och motsägelsefullt resonemang; först klaga över brist på jobb och därav dålig ekonomi och sedan gå och köpa skor så fort ekonomin (egentligen inte) tillåter.
Men lite kul måste man ju få ha.
Och dom har faktiskt legat och väntat på mig på jobbet jättelänge.
När jag kom hem gick det alldeles utmärkt att smuggla in skorna i garderoben utan att Timmy såg, eftersom han inte var hemma. Han var istället hos sina föräldrar och hämtade tvätten vi lämnade där igår. (Inte "lämnade där igår" som i "dumpade massa tvätt som dom fick tvätta åt oss" utan "lämnade där igår" som i "hängde på tork efter att vi tvättat hos dom eftersom tvättstugan här hos oss är under construction".)
Ganska omgående efter att Timmy kom hem dök även Tuben upp. Planen var i deras fall Guitar Hero, några öl och fotbollsmatch på någon pub nere på stan. Planen i mitt fall var Sabina och film.
Men Timmys sällskap växte till det tredubbla, dom fastnade framför en hockeymatch istället och våra filmplaner var som bortblåsta. Några öl hann slinka ner innan Sabina begav sig hemåt och grabbarna, till slut, ner på stan.
Which leaves me here, i soffan med lite kvällsfika och snart även min trogna vän Gossip Girl.
Ingen ovanlig syn, för att uttrycka det milt.
Att hitta till ingång 37 på sjukhuset gick för övrigt som en dans. Jag behövde bara åka ett extra varv runt hela sjukhusområdet innan jag hittade vart jag skulle, vilket för mig får ses som en vinst eftersom jag aldrig varit där förut.
Monica ringde förresten från Wedins(*) mitt under mitt omkringirrande, och pratade lite vagt och utan att gå in på detaljer om att det är lite tråkiga grejer på gång, att det för mig kan bli mer jobb än det tidigare sett ut som nu under våren (YEEEEEEEEES) och att hon gärna vill ha mig på Ingelas tjänst från och med 1 augusti, då Ingela planerat att ploppa ut sitt tredje barn där någonstans.
Very nice, indeed!
(* Jag tror det är dags att börja säga Euro Sko nu, eftersom omprofileringen, som dom så fint kallar det, verkar vara ganska klar och kollegerna börjat svara Euro Sko istället för Wedins när man ringer dit.)
Nu ska jag återgå till what I do best.
Hej då.
Att dricka öl på en onsdag, till exempel.
Denna dag, som så uppmärksammat är en lönedag, inleddes (efter frukost och ett Gossip Girl-avsnitt) inte helt ovanligt med en sväng till Friskis. Idag hade jag turen att ha både Sabina och Emelie med mig, vilket var mucho trevligt. Dock hade jag även mjälthuggen (mjälthugget?) med mig, under nästan hela passet, vilket inte var mucho trevligt.
Efter träning, dusch och lunch var det dags att visa lite uppskattning över lönen som kommit.
Sabina och jag promenerade omkring några timmar på stan, men ägnade oss mest åt fönstershopping och prat om vad man skulle köpa om lönen varit det tre- eller fyrdubbla.
För även om lönen jag fick idag var typ..bäst hittills, så ser den ju i dagsläget ut att måsta räcka till typ..maj.
Så jag tog det lite piano.
Men lite uppskattning visade jag dock, eftersom det kan ha följt med ett par skor hem.
Jag vet, väldigt konstigt och motsägelsefullt resonemang; först klaga över brist på jobb och därav dålig ekonomi och sedan gå och köpa skor så fort ekonomin (egentligen inte) tillåter.
Men lite kul måste man ju få ha.
Och dom har faktiskt legat och väntat på mig på jobbet jättelänge.
När jag kom hem gick det alldeles utmärkt att smuggla in skorna i garderoben utan att Timmy såg, eftersom han inte var hemma. Han var istället hos sina föräldrar och hämtade tvätten vi lämnade där igår. (Inte "lämnade där igår" som i "dumpade massa tvätt som dom fick tvätta åt oss" utan "lämnade där igår" som i "hängde på tork efter att vi tvättat hos dom eftersom tvättstugan här hos oss är under construction".)
Ganska omgående efter att Timmy kom hem dök även Tuben upp. Planen var i deras fall Guitar Hero, några öl och fotbollsmatch på någon pub nere på stan. Planen i mitt fall var Sabina och film.
Men Timmys sällskap växte till det tredubbla, dom fastnade framför en hockeymatch istället och våra filmplaner var som bortblåsta. Några öl hann slinka ner innan Sabina begav sig hemåt och grabbarna, till slut, ner på stan.
Which leaves me here, i soffan med lite kvällsfika och snart även min trogna vän Gossip Girl.
Ingen ovanlig syn, för att uttrycka det milt.
Att hitta till ingång 37 på sjukhuset gick för övrigt som en dans. Jag behövde bara åka ett extra varv runt hela sjukhusområdet innan jag hittade vart jag skulle, vilket för mig får ses som en vinst eftersom jag aldrig varit där förut.
Monica ringde förresten från Wedins(*) mitt under mitt omkringirrande, och pratade lite vagt och utan att gå in på detaljer om att det är lite tråkiga grejer på gång, att det för mig kan bli mer jobb än det tidigare sett ut som nu under våren (YEEEEEEEEES) och att hon gärna vill ha mig på Ingelas tjänst från och med 1 augusti, då Ingela planerat att ploppa ut sitt tredje barn där någonstans.
Very nice, indeed!
(* Jag tror det är dags att börja säga Euro Sko nu, eftersom omprofileringen, som dom så fint kallar det, verkar vara ganska klar och kollegerna börjat svara Euro Sko istället för Wedins när man ringer dit.)
Nu ska jag återgå till what I do best.
Hej då.
HUR MAN SPENDERAR SINA SISTA PENGAR
21 kr på kortet och två dagar kvar till lön.
Allt är precis som vanligt, med andra ord.
Däremot är det kanske inte helt hälsosamt för en ekonomi som min att bjuda Sabina åt höger och vänster för att det är för jobbigt att ställa sig i garderobskön och hämta hennes kort.
Och det kanske inte är helt hälsosamt för en ekonomi som min att ens gå på krogen?
Well, well.
Man lever bara en gång.
Och efter vad som kändes som fem timmar på dansgolvet var vi ju faktiskt lite törstiga.
Anyways. Nu ska jag på något sätt hitta till ingång 37 på Centrallasarettet, eftersom jag innan kl 12 ska infinna mig på Blodcentralen och låta dom pumpa mig på några deciliter blod.
(Jag känner nästan att jag borde ha påbörjat min färd dit för typ två timmar sedan, eftersom det kommer ta mig ungefär så lång tid att hitta dit.
Wish me luck.)
Hej då.
VA?
Så här ser det ut på Expressens hemsida.
Jag vet inte riktigt vad dom vill ha sagt?
Hej då.
SAY NO MORE
Från vlt.se:
Artikeln publicerad 2009-02-20 16:50
Män ville ge "älg" sjukhusvård
"Vi har en älg i bilen", berättade mannen stressat när han ringde till polisen på torsdagskvällen. Mannen sa också att någon var skadad och att de var på väg till Avesta lasarett.
Mannen talade på dålig svenska och visste inte riktigt var han var, men till slut lyckades poliserna lokalisera att mannen och hans kamrater fanns på riksväg 70 i närheten av Sala och en patrull skickades till platsen.
I bilen, av mindre en modell, satt de tre männen tillsammans med inte en älg, men väl ett skadat rådjur i baksätet. Trion förklarade att de hittat rådjuret efter vägen när de var på väg till Krylbo flygplats för att flyga till Mellanöstern. Rådjuret skulle man släppa av vid Avesta lasarett för att den skulle få vård.
Rådjuret var utom räddning och polismännen försökte övertala männen att lämna över djuret till dem så att det kunde avlivas. Den djurvänliga trion vägrade och ville fortsätta färden mot lasarettet för att rädda rådjuret.
Till slut lyckades polispatrullen övertyga männen om att djuret inte kunde räddas och männen fick sorgset fortsätta sin färd mot Krylbo, efter att först ha tröstat varandra vid vägkanten.
Haha.
Hej då.
Artikeln publicerad 2009-02-20 16:50
Män ville ge "älg" sjukhusvård
"Vi har en älg i bilen", berättade mannen stressat när han ringde till polisen på torsdagskvällen. Mannen sa också att någon var skadad och att de var på väg till Avesta lasarett.
Mannen talade på dålig svenska och visste inte riktigt var han var, men till slut lyckades poliserna lokalisera att mannen och hans kamrater fanns på riksväg 70 i närheten av Sala och en patrull skickades till platsen.
I bilen, av mindre en modell, satt de tre männen tillsammans med inte en älg, men väl ett skadat rådjur i baksätet. Trion förklarade att de hittat rådjuret efter vägen när de var på väg till Krylbo flygplats för att flyga till Mellanöstern. Rådjuret skulle man släppa av vid Avesta lasarett för att den skulle få vård.
Rådjuret var utom räddning och polismännen försökte övertala männen att lämna över djuret till dem så att det kunde avlivas. Den djurvänliga trion vägrade och ville fortsätta färden mot lasarettet för att rädda rådjuret.
Till slut lyckades polispatrullen övertyga männen om att djuret inte kunde räddas och männen fick sorgset fortsätta sin färd mot Krylbo, efter att först ha tröstat varandra vid vägkanten.
Haha.
Hej då.
KVÄLLEN ÄR RÄDDAD
I takt med att Timmy började styra upp sin kväll med Tuben och Guitar Hero, började jag fasa för ännu en ensam kväll. Jag såg framför mig bilden av mig själv ensam i soffan, och laddade i förebyggande syfte hem några extra avsnitt av Gossip Girl.
När man inte har någon av sina originalfavvotjejer i samma stad och dom kompisar man lyckats ragga upp i den här stan ofta antingen jobbar, inte har råd att göra något eller har andra planer, (och man vill att pojkvännen ska kunna umgås med sina kompisar precis som han gjorde innan man själv kom in i bilden) så finns risken ofta att man en fredag- eller lördagkväll hamnar i soffan. Ensam. Och då är Gossip Girl ett väldigt bra tidsfördriv.
MEN. Just när jag börjat ladda hem S02E07 + 08 ringde Sabina och meddelade att kvällens planer innefattar mat, en massa tjejer (en hel del Maxitjejer som jag förstod det, but that is so not the point) och vin.
Så ikväll skippar jag soffan och datorn och väljer istället alkoholen och Sabina & co.
(Sabina ser lite udda ut här men det bjuder hon säkert på.)
Hej då.
När man inte har någon av sina originalfavvotjejer i samma stad och dom kompisar man lyckats ragga upp i den här stan ofta antingen jobbar, inte har råd att göra något eller har andra planer, (och man vill att pojkvännen ska kunna umgås med sina kompisar precis som han gjorde innan man själv kom in i bilden) så finns risken ofta att man en fredag- eller lördagkväll hamnar i soffan. Ensam. Och då är Gossip Girl ett väldigt bra tidsfördriv.
MEN. Just när jag börjat ladda hem S02E07 + 08 ringde Sabina och meddelade att kvällens planer innefattar mat, en massa tjejer (en hel del Maxitjejer som jag förstod det, but that is so not the point) och vin.
Så ikväll skippar jag soffan och datorn och väljer istället alkoholen och Sabina & co.
(Sabina ser lite udda ut här men det bjuder hon säkert på.)
Hej då.
OH MY
Jisses vad länge sedan jag skrev någonting.
Och jag har inte ens en bra ursäkt.
En dålig ursäkt är väl kanske att jag har sett närmare 4000 avsnitt av Gossip Girl, fikat som fan, sytt som en idiot, tränat som en dåre och sovit som en arbetslös. Allt utom festat, med andra ord.
(I fredags kväll var jag väldigt missnöjd med det faktumet, men dagen efter mådde både jag och ekonomin av förklarliga skäl lite bättre.)
Sedan sist har vi, alla hjärtans dag till ära, hunnit vara på bio och se Valkyria, Timmy har hunnit bli gammal och fylla 24, vi har tack vare denna födelsedag haft halva Timmys släkt här på kalas, ätit lunch med Timmys föräldrar på Pitchers (en pub nere på stan där jag har ett väldigt suddigt minne av att jag och Timmy tillbringat delar av en lördagkväll/-natt , vilket jag av naturliga anledningar inte yttrade inför svärföräldrarna, då Timmy på egen hand redan gett dom en ganska tveksam bild av kombinationen Matilda och alkohol), och jag har fått jobba hela 5,5 timmar.
Det är väl ungefär allt.
(Och med dom 5,5 timmarna jag fick jobba idag har jag skrapat ihop 13,5 timmar hittills i februari.
13,5.
På 17 dagar.
Det är så inte okej att jag vet inte vad.)
Apropå det och apropå att money makes the world go round så kommer här ett litet stycke angående ekvationen pengar = lycka.
Även om det inte finns någonting som säger att alla världens Serena Van der Woodsens bara på grund av ekonomisk status per automatik är lyckligare än alla Jenny Humphreys (för att låta helt insnöad på the Upper East Side och Gossip Girl) så skulle några tusen extra på kontot faktiskt kunna köpa mig lite lycka just nu (för att återigen sätta barnen i Afrika åt sidan och fokusera på mig eget välbefinnande).
Hade jag ett femsiffrigt belopp på kontot nu så skulle jag omedelbart boka tågbiljetter till Stockholm och Frida och Josse, och sedan flygbiljetter hem till familjen och även till vännerna Umeå, eftersom jag exempelvis inte träffat fröken Gustafsson sedan i.. JULI? Kan det stämma? Och om så är fallet, är det okej? NEJ.
Att jag heller inte har sett hur fröken Mattsson med partner bor och gärna vill träffa Mathilda och Luca innan han fyller 18, tar körtkort och får börja gå på krogen, är andra väldigt bra anledningar att ta sig till Umeå.
Men som ni förstår, kära vänner, så räcker det tresiffriga belopp jag i nuläget har på kontot knappt till Stockholm.
So it might be a while.
Ni är däremot hjärtligt välkomna hit :)
En anledning att INTE ta sig till Norrland och Skellefteå och Umeå är dock vädret.
På min cykeltur från jobbet till Friskis ikväll smög sig en klagande tanke fram, eftersom jag inte hade alla indianer i kanoten imorse och glömde både halsduk och mössa och därför frös en liten aning i dom fem minusgrader vi tvingas överleva här nere i södern(...). Men denna tanke försvann ganska omgående när jag istället tänkte på hur familj och vänner har det 70-80 mil upp, i en nästan 25-gradig kyla.
Denna anledning att inte ta sig norrut är dock den enda.
Nu ska jag make myself some O'boy och mysa ner mig i soffan med datorn och Gossip Girl.
(När jag tänker efter är det nog bäst att jag äter upp det som är kvar av tårtan, innan det blir dåligt och måste slängas..
My mother taught me well, man ska inte slänga mat.
Inte tårta heller.)
Hej då.
Och jag har inte ens en bra ursäkt.
En dålig ursäkt är väl kanske att jag har sett närmare 4000 avsnitt av Gossip Girl, fikat som fan, sytt som en idiot, tränat som en dåre och sovit som en arbetslös. Allt utom festat, med andra ord.
(I fredags kväll var jag väldigt missnöjd med det faktumet, men dagen efter mådde både jag och ekonomin av förklarliga skäl lite bättre.)
Sedan sist har vi, alla hjärtans dag till ära, hunnit vara på bio och se Valkyria, Timmy har hunnit bli gammal och fylla 24, vi har tack vare denna födelsedag haft halva Timmys släkt här på kalas, ätit lunch med Timmys föräldrar på Pitchers (en pub nere på stan där jag har ett väldigt suddigt minne av att jag och Timmy tillbringat delar av en lördagkväll/-natt , vilket jag av naturliga anledningar inte yttrade inför svärföräldrarna, då Timmy på egen hand redan gett dom en ganska tveksam bild av kombinationen Matilda och alkohol), och jag har fått jobba hela 5,5 timmar.
Det är väl ungefär allt.
(Och med dom 5,5 timmarna jag fick jobba idag har jag skrapat ihop 13,5 timmar hittills i februari.
13,5.
På 17 dagar.
Det är så inte okej att jag vet inte vad.)
Apropå det och apropå att money makes the world go round så kommer här ett litet stycke angående ekvationen pengar = lycka.
Även om det inte finns någonting som säger att alla världens Serena Van der Woodsens bara på grund av ekonomisk status per automatik är lyckligare än alla Jenny Humphreys (för att låta helt insnöad på the Upper East Side och Gossip Girl) så skulle några tusen extra på kontot faktiskt kunna köpa mig lite lycka just nu (för att återigen sätta barnen i Afrika åt sidan och fokusera på mig eget välbefinnande).
Hade jag ett femsiffrigt belopp på kontot nu så skulle jag omedelbart boka tågbiljetter till Stockholm och Frida och Josse, och sedan flygbiljetter hem till familjen och även till vännerna Umeå, eftersom jag exempelvis inte träffat fröken Gustafsson sedan i.. JULI? Kan det stämma? Och om så är fallet, är det okej? NEJ.
Att jag heller inte har sett hur fröken Mattsson med partner bor och gärna vill träffa Mathilda och Luca innan han fyller 18, tar körtkort och får börja gå på krogen, är andra väldigt bra anledningar att ta sig till Umeå.
Men som ni förstår, kära vänner, så räcker det tresiffriga belopp jag i nuläget har på kontot knappt till Stockholm.
So it might be a while.
Ni är däremot hjärtligt välkomna hit :)
En anledning att INTE ta sig till Norrland och Skellefteå och Umeå är dock vädret.
På min cykeltur från jobbet till Friskis ikväll smög sig en klagande tanke fram, eftersom jag inte hade alla indianer i kanoten imorse och glömde både halsduk och mössa och därför frös en liten aning i dom fem minusgrader vi tvingas överleva här nere i södern(...). Men denna tanke försvann ganska omgående när jag istället tänkte på hur familj och vänner har det 70-80 mil upp, i en nästan 25-gradig kyla.
Denna anledning att inte ta sig norrut är dock den enda.
Nu ska jag make myself some O'boy och mysa ner mig i soffan med datorn och Gossip Girl.
(När jag tänker efter är det nog bäst att jag äter upp det som är kvar av tårtan, innan det blir dåligt och måste slängas..
My mother taught me well, man ska inte slänga mat.
Inte tårta heller.)
Hej då.
UPDATE
Jag glömde ju säga att jag redan kommit på ett nytt namn till cykeln.
PINKY ska den heta.
Jag kom på det nu när jag läste Wickans kommentar om att den kunde heta Rosa Pantern minus Pantern, alltså Rosa. Jag vet inte om du menar Rosa som i färgen rosa, eller Rosa som i kossan Rosa (?). Men om man översätter Rosa som i färgen rosa, och avrundar lite fram och tillbaka, så blir det ju typ Pinky.
Så Pinky it is.
Jag hamnade förresten aldrig på Friskis..
Jag och Timmy tog en prommis bort till Coop och Apoteket, bara för att kl. 16.45 mötas av informationen att dom på söndagar stänger kl. 15. Trevligt trevligt.
Så vi prommade hem igen.
Och for till hans föräldrar och åt istället.
Och kom hem med en nedfryst tårta, nybakad sockerkaka och två burkar med vanliga kakor, en lånad symaskin och två matlådor. Tyvärr var allt det ätbara (förutom matlådorna) till Timmys kalas nästa söndag, och alltså inte meningen att jag skulle trycka i mig ikväll.. Too bad.
Men ganska bekvämt att inte behöva lägga ner hela sin själ i att fixa fika till halva släkten Karlsson/Lindgren som kommer hit och kalasar på söndag :)
Symaskinen har jag däremot gått LÖS med ikväll. Jag har ägnat närmare fyra timmar åt att sy om fem (!) av mina egna plagg och laga en av Timmys t-shirtar. Om högstadiesyslöjds-Kerstin såg mig nu skulle hon nog ändra mitt betyg till något högre.
Jag lyckades till och med sy in ett par jeans, vilket jag aldrig gett mig på förut. Tråkigt nog ser jag fortfarande ut som en korv i dom, så det gav inte så mycket.
Apropå Timmy, förresten.. Han, som är ungefär elva gånger starkare än mig, hade efter en intensiv brottningsmatch idag lyckats få fast mig i ett väldigt obekvämt grepp med både armar och ben åt alla möjliga håll. Det tog säkert tio minuter innan jag fick mig loss, men då drog jag däremot på ordentligt; fick in en klockren spark i magen och sparkade ner stackarn från sängen så han dunsade ner på golvet. Det såg så hysteriskt roligt ut när han bara försvann ner bakom sängkanten och skadeglad som jag är så skrattade jag så jag nästan dog. Haha.
Nu är det kanske dags att sova. Jag har ju faktiskt (mest troligt) en hel arbetslös vecka framför mig..
(Du och jag, Elin.)
Hej då.
PINKY ska den heta.
Jag kom på det nu när jag läste Wickans kommentar om att den kunde heta Rosa Pantern minus Pantern, alltså Rosa. Jag vet inte om du menar Rosa som i färgen rosa, eller Rosa som i kossan Rosa (?). Men om man översätter Rosa som i färgen rosa, och avrundar lite fram och tillbaka, så blir det ju typ Pinky.
Så Pinky it is.
Jag hamnade förresten aldrig på Friskis..
Jag och Timmy tog en prommis bort till Coop och Apoteket, bara för att kl. 16.45 mötas av informationen att dom på söndagar stänger kl. 15. Trevligt trevligt.
Så vi prommade hem igen.
Och for till hans föräldrar och åt istället.
Och kom hem med en nedfryst tårta, nybakad sockerkaka och två burkar med vanliga kakor, en lånad symaskin och två matlådor. Tyvärr var allt det ätbara (förutom matlådorna) till Timmys kalas nästa söndag, och alltså inte meningen att jag skulle trycka i mig ikväll.. Too bad.
Men ganska bekvämt att inte behöva lägga ner hela sin själ i att fixa fika till halva släkten Karlsson/Lindgren som kommer hit och kalasar på söndag :)
Symaskinen har jag däremot gått LÖS med ikväll. Jag har ägnat närmare fyra timmar åt att sy om fem (!) av mina egna plagg och laga en av Timmys t-shirtar. Om högstadiesyslöjds-Kerstin såg mig nu skulle hon nog ändra mitt betyg till något högre.
Jag lyckades till och med sy in ett par jeans, vilket jag aldrig gett mig på förut. Tråkigt nog ser jag fortfarande ut som en korv i dom, så det gav inte så mycket.
Apropå Timmy, förresten.. Han, som är ungefär elva gånger starkare än mig, hade efter en intensiv brottningsmatch idag lyckats få fast mig i ett väldigt obekvämt grepp med både armar och ben åt alla möjliga håll. Det tog säkert tio minuter innan jag fick mig loss, men då drog jag däremot på ordentligt; fick in en klockren spark i magen och sparkade ner stackarn från sängen så han dunsade ner på golvet. Det såg så hysteriskt roligt ut när han bara försvann ner bakom sängkanten och skadeglad som jag är så skrattade jag så jag nästan dog. Haha.
Nu är det kanske dags att sova. Jag har ju faktiskt (mest troligt) en hel arbetslös vecka framför mig..
(Du och jag, Elin.)
Hej då.
LIAR, LIAR
Gud vad jag ljög när jag sa att jag har köpt en ny cykel.
I och för sig skrev jag lite senare, i samma inlägg, att jag inte alls köpt den, utan bara ställt undan den och planerat att åka dit och köpa den lite senare.
Men har jag gjort det än? Nej.
Det beror helt enkelt på den brutala mängd snö som kommit dom senaste dagarna. Jag vet, det är förmodligen ingenting jämfört med den snö som Skellefteborna utsatts för.
Men det är tillräckligt.
Och det känns helt enkelt lite mer lockande att vänta till imorgon istället, när plogbilarna gjort sitt och man kan ta sig fram på vägarna. Då jävlar ska det cyklas!
Apropå det förresten, cykeln kan inte heta Rosa Pantern.
Jag såg reklamen för Rosa Pantern-filmen på TV igår, och vem spelar huvudrollen där, om inte Steve Martin?
För att uttrycka sig milt kan man säga att Steve Martin inte riktigt är min idol.
Man kan nog till och med säga att Steve Martin is on my list.
Så att kalla cykeln för Rosa Pantern är ju nästan samma sak som att kalla den för Steve Martin, och DET, mina vänner, skulle förmodligen göra cykelstackarn självmordsbenägen.
Idag är jag i alla fall piggare än döden. Det beror nog mest på att min lördagkväll igår bestod av Gossip Girl, juice och gurka, istället för alkohol, sällskap och BMB.
Min dos av alkohol, sällskap och BMB fick jag istället i fredags, så min lugna lördag kändes inte lika outhärdligt tråkig som den hade kunnat göra, särskilt när typ halva världen var ute och svirade.
Att Timmy var en av dom som var ute och svirade bidrog dock till att jag inte kunde somna förrän han var hemma. Min paranoia var i och för sig kanske inte helt obefogad, eftersom inte alla kom hem ordentligt inatt..
Dagens planer är ungefär lika med noll. Dock har Mats ett pass kl. 19.15 och chansen existerar väl i alla fall att jag står där och hoppar och skuttar ikväll.
Hej då.
I och för sig skrev jag lite senare, i samma inlägg, att jag inte alls köpt den, utan bara ställt undan den och planerat att åka dit och köpa den lite senare.
Men har jag gjort det än? Nej.
Det beror helt enkelt på den brutala mängd snö som kommit dom senaste dagarna. Jag vet, det är förmodligen ingenting jämfört med den snö som Skellefteborna utsatts för.
Men det är tillräckligt.
Och det känns helt enkelt lite mer lockande att vänta till imorgon istället, när plogbilarna gjort sitt och man kan ta sig fram på vägarna. Då jävlar ska det cyklas!
Apropå det förresten, cykeln kan inte heta Rosa Pantern.
Jag såg reklamen för Rosa Pantern-filmen på TV igår, och vem spelar huvudrollen där, om inte Steve Martin?
För att uttrycka sig milt kan man säga att Steve Martin inte riktigt är min idol.
Man kan nog till och med säga att Steve Martin is on my list.
Så att kalla cykeln för Rosa Pantern är ju nästan samma sak som att kalla den för Steve Martin, och DET, mina vänner, skulle förmodligen göra cykelstackarn självmordsbenägen.
Idag är jag i alla fall piggare än döden. Det beror nog mest på att min lördagkväll igår bestod av Gossip Girl, juice och gurka, istället för alkohol, sällskap och BMB.
Min dos av alkohol, sällskap och BMB fick jag istället i fredags, så min lugna lördag kändes inte lika outhärdligt tråkig som den hade kunnat göra, särskilt när typ halva världen var ute och svirade.
Att Timmy var en av dom som var ute och svirade bidrog dock till att jag inte kunde somna förrän han var hemma. Min paranoia var i och för sig kanske inte helt obefogad, eftersom inte alla kom hem ordentligt inatt..
Dagens planer är ungefär lika med noll. Dock har Mats ett pass kl. 19.15 och chansen existerar väl i alla fall att jag står där och hoppar och skuttar ikväll.
Hej då.
TOPP TRE
Reklamfilmer är ju sällan kända för att vara särskilt bra, men i detta träsk av irriterande filmsnuttar finns tre som utmärker sig.
Och jag skulle inte bli ledsen om följande reklamfilmer aldrig mer visades på TV (eller någon annanstans):
1. Den DUBBADE Kvik-reklamen, med den hysteriska rösten som är med i typ 300 andra reklamer
2. ALLA Garnier Nutrisse-reklamer som Pernilla Wahlgren medverkat i
3. Burger King-reklamen ("Vem gjorde dig till kossa-expert?"), försök hitta sämre skådisar och jag lovar att det går inte
Ett exempel på bra reklam är däremot en lokal sådan som går här nere, för shoppingområdet Hälla (typ Västerås motsvarighet till Solbacken). I slutet av reklamen säger nissen som är med "Välkommen till Hälla, eller som man brukar säga på engelska.. Welcome to Hell..a".
Hahaha.
Vill ni förresten lyssna på en fin låt och kanske grina en liten skvätt så ska ni gå in och titta på den här videon.
Hej då.
Och jag skulle inte bli ledsen om följande reklamfilmer aldrig mer visades på TV (eller någon annanstans):
1. Den DUBBADE Kvik-reklamen, med den hysteriska rösten som är med i typ 300 andra reklamer
2. ALLA Garnier Nutrisse-reklamer som Pernilla Wahlgren medverkat i
3. Burger King-reklamen ("Vem gjorde dig till kossa-expert?"), försök hitta sämre skådisar och jag lovar att det går inte
Ett exempel på bra reklam är däremot en lokal sådan som går här nere, för shoppingområdet Hälla (typ Västerås motsvarighet till Solbacken). I slutet av reklamen säger nissen som är med "Välkommen till Hälla, eller som man brukar säga på engelska.. Welcome to Hell..a".
Hahaha.
Vill ni förresten lyssna på en fin låt och kanske grina en liten skvätt så ska ni gå in och titta på den här videon.
Hej då.
NOW WE'RE TALKING!
Ah.
Klockan är fem och det är inte ens mörkt ute.
Eller jo, lite mörkt är det ju.
Men inte helmörkt.
Alltså är det snart sommar!
(I och för sig är det ju mer både vinter, höst och vår än vad det är sommar.. Men snart så!)
Idag har jag inte gjort mycket av värde.
Förutom det gamla vanliga (skjutsa Timmy till skolan, äta, somna i soffan, träna och duscha) har det inte hänt mycket intressant.
Förutom EN grej. (Som vid närmare eftertanke kanske inte är särskilt intressant.)
Jag har köpt en cykel!
Egentligen står den (obetald) och väntar på att jag ska komma och hämta den. Men imorgon blir den min!
Vi for alltså iväg till cykelaffären, hittade en vit och rosa liten skönhet, provcyklade (det stod jag för) och kände direkt att this is the one! (Även det stod jag för, Timmy verkade inte så intresserad.)
Jag tänkte att vi (med pyttelite våld) skulle kunna mosa in den i bilen, men det tänkte inte Timmy.
Alltså skulle jag behöva cykla hem på den, och eftersom jag för dagen inte utrustat mig med några vantar så var det inget alternativ.
Inte idag, i alla fall.
Imorgon däremot!
Då blir jag en cykel rikare och bara en femhundring fattigare!
Som ni alla vet bör ett transportmedel alltid hedras med ett namn, så vad ska jag kalla den?
Jag är lite inne på Rosa Pantern, men det känns lite töntigt.
(Vad bra att jag tvekar just av anledningen att det känns lite töntigt, eftersom det i övrigt är jättecoolt att döpa sitt färdmedel.
No offence, Cicci och Blåa Faran.
Och Wickan och Nils.
Och Ellinor och LAD:en.
Och Matilda och.. Blixten?)
Lite konstigt, i och för sig, att jag som alltid varit livrädd för och allmänt hatar att cykla, är så peppad på att köpa en cykel.
Det beror nog mest på att vi insett att vi spenderar lite för mycket pengar på bensin, och lätt kan spara in dom pengarna genom att Timmy lagar sin cykel och jag köper en.
Sedan slår man ju, när man cyklar, ett slag för miljön också. (Åh, vad mamma önskar att jag nämnde den anledningen först..)
Nu ska jag och Timmy göra värsta middagen.
Sedan ska han iväg på träning och jag ska återgå till det gamla vanliga.
Soffan, TV:n, datorn och något ätbart. Kanske sällis av Sabina.
Hej då.
Klockan är fem och det är inte ens mörkt ute.
Eller jo, lite mörkt är det ju.
Men inte helmörkt.
Alltså är det snart sommar!
(I och för sig är det ju mer både vinter, höst och vår än vad det är sommar.. Men snart så!)
Idag har jag inte gjort mycket av värde.
Förutom det gamla vanliga (skjutsa Timmy till skolan, äta, somna i soffan, träna och duscha) har det inte hänt mycket intressant.
Förutom EN grej. (Som vid närmare eftertanke kanske inte är särskilt intressant.)
Jag har köpt en cykel!
Egentligen står den (obetald) och väntar på att jag ska komma och hämta den. Men imorgon blir den min!
Vi for alltså iväg till cykelaffären, hittade en vit och rosa liten skönhet, provcyklade (det stod jag för) och kände direkt att this is the one! (Även det stod jag för, Timmy verkade inte så intresserad.)
Jag tänkte att vi (med pyttelite våld) skulle kunna mosa in den i bilen, men det tänkte inte Timmy.
Alltså skulle jag behöva cykla hem på den, och eftersom jag för dagen inte utrustat mig med några vantar så var det inget alternativ.
Inte idag, i alla fall.
Imorgon däremot!
Då blir jag en cykel rikare och bara en femhundring fattigare!
Som ni alla vet bör ett transportmedel alltid hedras med ett namn, så vad ska jag kalla den?
Jag är lite inne på Rosa Pantern, men det känns lite töntigt.
(Vad bra att jag tvekar just av anledningen att det känns lite töntigt, eftersom det i övrigt är jättecoolt att döpa sitt färdmedel.
No offence, Cicci och Blåa Faran.
Och Wickan och Nils.
Och Ellinor och LAD:en.
Och Matilda och.. Blixten?)
Lite konstigt, i och för sig, att jag som alltid varit livrädd för och allmänt hatar att cykla, är så peppad på att köpa en cykel.
Det beror nog mest på att vi insett att vi spenderar lite för mycket pengar på bensin, och lätt kan spara in dom pengarna genom att Timmy lagar sin cykel och jag köper en.
Sedan slår man ju, när man cyklar, ett slag för miljön också. (Åh, vad mamma önskar att jag nämnde den anledningen först..)
Nu ska jag och Timmy göra värsta middagen.
Sedan ska han iväg på träning och jag ska återgå till det gamla vanliga.
Soffan, TV:n, datorn och något ätbart. Kanske sällis av Sabina.
Hej då.
FUCK-FUCKELI-FUCK-FUCK-FUCK
Nu går det fan inte bra för mitt lag alltså.
Jag valde imorse mellan Stinas pass 11.30 och Marias 19.45 ikväll.
Stinas hade jag aldrig varit på, Maria har just gjort om sitt och det vet jag är skitbra.
Men eftersom jag föredrar att träna så tidigt på dagen som möjligt, så valde jag Stinas.
Jag brukar vara lite tveksam till att gå på pass jag aldrig varit på förut, bara för att jag hellre kör på säkra kort och går på dom jag vet är roliga. Jag vet, lite korkat eftersom man då kan gå miste om massa roliga pass.
Anyways, eftersom "Stina" lät som en ung tjej och dom unga tjejerna oftast har bra pass (oftast tack vare bra musik) så gav jag henne en chans. Och jesus i himmelen vad jag ångrar att jag gjorde det.
Hennes pass var tamigtusan sämre än Rezas.
Det är klart att alla ledare är olika, och det är väl tur det, för om jag inte tyckte att vissa var så jävla dåliga så skulle jag ju inte tycka att till exempel Angelica är så jävla bra, right?
MEN.
Det här var inte okej.
Många stannade upp och gick och drack flera gånger, några smet ut efter halva passet och jag såg inte en enda glad människa under hela passet.
That's a first.
Dessutom hade hon avslappningsmusik under styrkeblocken, what's up with that?
Man såg till och med hur folk tittade tveksamt på varandra och förmodligen tänkte exakt samma sak som jag; "vad GÖR människan?".
Så när jag satte mig i bilen kände jag mig raka motsatsen till hur jag brukar känna när jag kommer ut från Friskis; skitarg, inte särskilt trött (eftersom man kunde ta i hur mycket som helst utan att det kändes som att det gav någonting) och allmänt grinig.
Ja, att klaga över att man varit på ett tråkigt träningspass hör ju till och med jag hur löjligt det låter.
Men fan. Nästan så att jag går på Marias pass ikväll bara för att väga upp det här fiaskot.
I alla fall. Humöret blev inte bättre när jag satte mig i bilen.
Monica hade ringt från Wedins en kvart tidigare, så jag ringde upp (självklart med förhoppning om att hon ville att jag skulle komma och jobba).
Man skulle kunna säga att jag fick höra ungefär motsatsen.
Regionschefen hade ringt henne tidigare idag och gett henne en ordentlig utskällning för att hon gett mig och Jessica så mycket timmar i januari (vilket denna regionschef har helt rätt i, lönen jag får för januari är säkert bara hälften av hur mycket heltidsjobbande människor får ut, men fortfarande typ dubbelt så mycket som jag brukar kunna jobba ihop).
Detta var alltså väldigt uppskattat av mig och Jessica, men verkligen inte av regionschefen. För att jämna ut det hela får Monica nu inte ge oss några extratimmar på hela februari.
Så enda chansen för mig att få jobba på Wedins är om någon blir sjuk, vilket kanske inte är så troligt eftersom Pillan var sjuk två gånger i januari och Ingela just haft magsjuka (tillsammans med sina barn) så förhoppningsvis (or not) får dom väl vara friska ett tag nu.
Och som om det inte vore nog så har Malin, butikschefen på Vero Moda, för några veckor sedan, återvänt efter tre månader i Norge.
När dom anställde mig i oktober var det för att Kim (butikschefen i andra butiken) tog Malins plats, extratjejen Lena tog Kims och jag behövdes alltså som extratjej.
Men nu när Malin är tillbaka återgår hon alltså till sin plats, precis som Kim och Lena gör.
And what does that make me? Typ arbetslös.
Enda chansen för mig att få jobba på Vero Moda är att två personer blir sjuka samtidigt, eller att Lena inte kan.
Lycka till, Matilda.
Ni kan ju gissa vem som går ut på stan och söker jobb imorgon.
(Det är klart att jag är glad att jag ändå fått in en fot på två skitbra ställen, jag har ju fortfarande möjlighet att få jobba.
Så det hade ju kunnat vara mycket värre.
Men att tänka på alla som är arbetslösa, sjuka, fattiga, eller på andra sätt har det sämre, hjälper ju inte mig just nu.
Det gör ju inte min situation särskilt mycket roligare, eller ger mig särskilt mycket mer jobbtimmar.)
Uh.
Sabina och Bella ville ut till Skultuna ikväll och se grabbarna spela mot Nora, men jag tror att jag och mitt dåliga humör har en dubbeldejt med tröstgodispåsen och soffan.
Hej då.
Jag valde imorse mellan Stinas pass 11.30 och Marias 19.45 ikväll.
Stinas hade jag aldrig varit på, Maria har just gjort om sitt och det vet jag är skitbra.
Men eftersom jag föredrar att träna så tidigt på dagen som möjligt, så valde jag Stinas.
Jag brukar vara lite tveksam till att gå på pass jag aldrig varit på förut, bara för att jag hellre kör på säkra kort och går på dom jag vet är roliga. Jag vet, lite korkat eftersom man då kan gå miste om massa roliga pass.
Anyways, eftersom "Stina" lät som en ung tjej och dom unga tjejerna oftast har bra pass (oftast tack vare bra musik) så gav jag henne en chans. Och jesus i himmelen vad jag ångrar att jag gjorde det.
Hennes pass var tamigtusan sämre än Rezas.
Det är klart att alla ledare är olika, och det är väl tur det, för om jag inte tyckte att vissa var så jävla dåliga så skulle jag ju inte tycka att till exempel Angelica är så jävla bra, right?
MEN.
Det här var inte okej.
Många stannade upp och gick och drack flera gånger, några smet ut efter halva passet och jag såg inte en enda glad människa under hela passet.
That's a first.
Dessutom hade hon avslappningsmusik under styrkeblocken, what's up with that?
Man såg till och med hur folk tittade tveksamt på varandra och förmodligen tänkte exakt samma sak som jag; "vad GÖR människan?".
Så när jag satte mig i bilen kände jag mig raka motsatsen till hur jag brukar känna när jag kommer ut från Friskis; skitarg, inte särskilt trött (eftersom man kunde ta i hur mycket som helst utan att det kändes som att det gav någonting) och allmänt grinig.
Ja, att klaga över att man varit på ett tråkigt träningspass hör ju till och med jag hur löjligt det låter.
Men fan. Nästan så att jag går på Marias pass ikväll bara för att väga upp det här fiaskot.
I alla fall. Humöret blev inte bättre när jag satte mig i bilen.
Monica hade ringt från Wedins en kvart tidigare, så jag ringde upp (självklart med förhoppning om att hon ville att jag skulle komma och jobba).
Man skulle kunna säga att jag fick höra ungefär motsatsen.
Regionschefen hade ringt henne tidigare idag och gett henne en ordentlig utskällning för att hon gett mig och Jessica så mycket timmar i januari (vilket denna regionschef har helt rätt i, lönen jag får för januari är säkert bara hälften av hur mycket heltidsjobbande människor får ut, men fortfarande typ dubbelt så mycket som jag brukar kunna jobba ihop).
Detta var alltså väldigt uppskattat av mig och Jessica, men verkligen inte av regionschefen. För att jämna ut det hela får Monica nu inte ge oss några extratimmar på hela februari.
Så enda chansen för mig att få jobba på Wedins är om någon blir sjuk, vilket kanske inte är så troligt eftersom Pillan var sjuk två gånger i januari och Ingela just haft magsjuka (tillsammans med sina barn) så förhoppningsvis (or not) får dom väl vara friska ett tag nu.
Och som om det inte vore nog så har Malin, butikschefen på Vero Moda, för några veckor sedan, återvänt efter tre månader i Norge.
När dom anställde mig i oktober var det för att Kim (butikschefen i andra butiken) tog Malins plats, extratjejen Lena tog Kims och jag behövdes alltså som extratjej.
Men nu när Malin är tillbaka återgår hon alltså till sin plats, precis som Kim och Lena gör.
And what does that make me? Typ arbetslös.
Enda chansen för mig att få jobba på Vero Moda är att två personer blir sjuka samtidigt, eller att Lena inte kan.
Lycka till, Matilda.
Ni kan ju gissa vem som går ut på stan och söker jobb imorgon.
(Det är klart att jag är glad att jag ändå fått in en fot på två skitbra ställen, jag har ju fortfarande möjlighet att få jobba.
Så det hade ju kunnat vara mycket värre.
Men att tänka på alla som är arbetslösa, sjuka, fattiga, eller på andra sätt har det sämre, hjälper ju inte mig just nu.
Det gör ju inte min situation särskilt mycket roligare, eller ger mig särskilt mycket mer jobbtimmar.)
Uh.
Sabina och Bella ville ut till Skultuna ikväll och se grabbarna spela mot Nora, men jag tror att jag och mitt dåliga humör har en dubbeldejt med tröstgodispåsen och soffan.
Hej då.
INTE SÄRSKILT HARD WORK, WORK
Eftersom jag inte skrivit någonting på ett himla tag så är det mest av dåligt samvete som jag knåpar ihop ett litet inlägg nu.
Det största som hänt sedan sist är väl att jag och Timmy, för att fira våran första årsdag, i fredags gick ut och åt.
Det var det första "dejt-aktiga" vi någonsin har gjort.
(Vi tänkte slå på stort och gå på bio också, men det sparar vi väl till nästa år.)
Våra första kvällar ägnade vi (istället för romantiska middagar, mysiga biobesök och andra seriösa grejer) åt att bygga ihop möbler, mysa i soffan och äta skräpmat.
Kanske inte så konstigt att jag väger typ sex kilo mindre nu än jag gjorde då.
Lördagen, som alltså var den egentliga ettårsdagen, tillbringade Timmy hemma hos Norrland, och jag här hemma med Emelie och Pillan och Jessica från jobbet.
Som utlovat satt jag alltså även denna lördagkväll i soffan, denna gång dock med en flaska vin i handen och tre glada tjejer bredvid mig i soffan.
Nu ska jag ner på stan och jobba tre timmar. Tre timmar känns väl kanske inte så värt att dra sig ner på stan för, men jobb är jobb och jobb är pengar och pengar är bra.
Förresten, Anja has returned safely från Indien så nu kan jag andas ut och sova lugnt om nätterna.
Hej då.
Det största som hänt sedan sist är väl att jag och Timmy, för att fira våran första årsdag, i fredags gick ut och åt.
Det var det första "dejt-aktiga" vi någonsin har gjort.
(Vi tänkte slå på stort och gå på bio också, men det sparar vi väl till nästa år.)
Våra första kvällar ägnade vi (istället för romantiska middagar, mysiga biobesök och andra seriösa grejer) åt att bygga ihop möbler, mysa i soffan och äta skräpmat.
Kanske inte så konstigt att jag väger typ sex kilo mindre nu än jag gjorde då.
Lördagen, som alltså var den egentliga ettårsdagen, tillbringade Timmy hemma hos Norrland, och jag här hemma med Emelie och Pillan och Jessica från jobbet.
Som utlovat satt jag alltså även denna lördagkväll i soffan, denna gång dock med en flaska vin i handen och tre glada tjejer bredvid mig i soffan.
Nu ska jag ner på stan och jobba tre timmar. Tre timmar känns väl kanske inte så värt att dra sig ner på stan för, men jobb är jobb och jobb är pengar och pengar är bra.
Förresten, Anja has returned safely från Indien så nu kan jag andas ut och sova lugnt om nätterna.
Hej då.
