♥
BTW
(som det ju nu för tiden så fint förkortas)
Ikväll såg jag den här killen:
(Minns ni honom, "the Sherminator", från American Pie-filmerna?)
(Om det nu mot förmodan inte var honom jag såg, så var det så ofattbart likt att det nog ändå var det, trots allt.)
Det kan ju alltid vara kul att veta.
Hej då.
Ikväll såg jag den här killen:
(Minns ni honom, "the Sherminator", från American Pie-filmerna?)
(Om det nu mot förmodan inte var honom jag såg, så var det så ofattbart likt att det nog ändå var det, trots allt.)
Det kan ju alltid vara kul att veta.
Hej då.
FRIDAY NIGHT LIVE
Efter fyra timmar på jobbet gick jag raka vägen till BMB för tacobuffé, billig öl och lite småfulla medelåldringar. (Även kallat after work.)
(Och nästa gång ska jag inte vara så behärskad utan drop-kicka de 40+:are som inte har koll på sina händer. USCH.)
Sju pers blev vi i alla fall: Emelie och Jocke, Emelie och Joel, Hanna och Fredrik, och så jag då.
De tre paren och jag.
Nu är klockan halv ett och jag sitter i soffan och är helt slut.
En kväll som enligt planerna skulle avrundas runt kl. 21 förlängdes en aning av gratisshots, "fylle"mat (räknas det som fyllemat om man går och äter vid halv elva och "normala" människor inte ens gått ut på krogen än?) och trevligt sällskap.
Trots att Timmy är på kryssning med skolan och jag hatar att sova ensam (Oh! En till grej jag stör mig på; folk som inte kan skilja på "själv" och "ensam"!) så är jag ett stort fan av mitt eget liv just nu.
Jag skulle alltså kunna gnälla om att Timmy är borta på kryssning (på väg mot gudvetvars, jag glömde fråga..) och jag är livrädd för att han ska ramla i vattnet, jag skulle kunna gnälla om att det är tråkigt att sitta hemma en fredagkväll/-natt när jag är ledig hela helgen och mina jämngamla i detta nu intar schlagerbaren på BMB, jag skulle kunna gnälla om att lönen inte kommer förrän på tisdag trots att denna helg betecknas som en lönehelg, osv osv osv.
But I don't.
För ikväll fick jag världens bästa sms, med världens bästa besked:
Sista helgen i november, mina damer och herrar, då kommer Elin och Matilda hit.
Fyra hysteriska svar på det sms:et senare var jag fortfarande lika obeskrivligt glad över att de faktiskt kommer.
Jag, Frida, Elin, Matilda och Josse kommer vara samlade igen. Jag vet inte hur länge, eller var det blir, och jag vet att det ändå kommer saknas några, men det BLIR.
Jag vet faktiskt inte när det hände sist. Förmodligen sommaren 2008, eller året innan det. (Det är ju helt sjukt.)
Någon som vet?
Musik vid Malån 2009? Nej, för då var inte jag där. (Inte Frida eller Matilda heller, tror jag?)
Nyårs 2008? Nej, för då var jag och Frida med gänget i Luleå, och alla andra var överallt annars.
Annandagen 2008? Nej, för då var inte Frida där.
Juldagen 2008? Nej, för då var varken Matilda, Frida eller Elin där.
Även den här listan går att göra oändligt lång; alltid är det någon som saknats.
Det kommer det ju i och för sig alltid att vara, men nu blir vi i alla fall fem på samma ställe, samtidigt.
Det kommer äga.
Och ni som känner att ni annars kommer fattas; KOM!
Nu ska jag tvätta bort sminket, dricka de fem liter vatten som lär behövas för att kompensera för alla shots Joels föräldrar hällde i oss (Joels pappa = Timmys mammas kusin), och kanske städa lite grann när jag ändå är vaken och inte särskilt trött.
Imorgon kommer Timmy hem igen och då är det nog antingen tal om klassfest (som fortsättning på den här kvällen, och där jag dessutom var inräknad), eller en lördagkväll i soffan. Vi får väl se hur stackarn mår imorgon när de kommer tillbaka, men han är ju inte känd för att vara den som är den.
Shit the same, känner jag just nu, för om fem veckor är världens bästa här.
Fyra av fem på samma bild, närmare än så kommer vi nog inte (utan att gå tre-fyra år tillbaka i tiden).
Hej då.
(Och nästa gång ska jag inte vara så behärskad utan drop-kicka de 40+:are som inte har koll på sina händer. USCH.)
Sju pers blev vi i alla fall: Emelie och Jocke, Emelie och Joel, Hanna och Fredrik, och så jag då.
De tre paren och jag.
Nu är klockan halv ett och jag sitter i soffan och är helt slut.
En kväll som enligt planerna skulle avrundas runt kl. 21 förlängdes en aning av gratisshots, "fylle"mat (räknas det som fyllemat om man går och äter vid halv elva och "normala" människor inte ens gått ut på krogen än?) och trevligt sällskap.
Trots att Timmy är på kryssning med skolan och jag hatar att sova ensam (Oh! En till grej jag stör mig på; folk som inte kan skilja på "själv" och "ensam"!) så är jag ett stort fan av mitt eget liv just nu.
Jag skulle alltså kunna gnälla om att Timmy är borta på kryssning (på väg mot gudvetvars, jag glömde fråga..) och jag är livrädd för att han ska ramla i vattnet, jag skulle kunna gnälla om att det är tråkigt att sitta hemma en fredagkväll/-natt när jag är ledig hela helgen och mina jämngamla i detta nu intar schlagerbaren på BMB, jag skulle kunna gnälla om att lönen inte kommer förrän på tisdag trots att denna helg betecknas som en lönehelg, osv osv osv.
But I don't.
För ikväll fick jag världens bästa sms, med världens bästa besked:
Sista helgen i november, mina damer och herrar, då kommer Elin och Matilda hit.
Fyra hysteriska svar på det sms:et senare var jag fortfarande lika obeskrivligt glad över att de faktiskt kommer.
Jag, Frida, Elin, Matilda och Josse kommer vara samlade igen. Jag vet inte hur länge, eller var det blir, och jag vet att det ändå kommer saknas några, men det BLIR.
Jag vet faktiskt inte när det hände sist. Förmodligen sommaren 2008, eller året innan det. (Det är ju helt sjukt.)
Någon som vet?
Musik vid Malån 2009? Nej, för då var inte jag där. (Inte Frida eller Matilda heller, tror jag?)
Nyårs 2008? Nej, för då var jag och Frida med gänget i Luleå, och alla andra var överallt annars.
Annandagen 2008? Nej, för då var inte Frida där.
Juldagen 2008? Nej, för då var varken Matilda, Frida eller Elin där.
Även den här listan går att göra oändligt lång; alltid är det någon som saknats.
Det kommer det ju i och för sig alltid att vara, men nu blir vi i alla fall fem på samma ställe, samtidigt.
Det kommer äga.
Och ni som känner att ni annars kommer fattas; KOM!
Nu ska jag tvätta bort sminket, dricka de fem liter vatten som lär behövas för att kompensera för alla shots Joels föräldrar hällde i oss (Joels pappa = Timmys mammas kusin), och kanske städa lite grann när jag ändå är vaken och inte särskilt trött.
Imorgon kommer Timmy hem igen och då är det nog antingen tal om klassfest (som fortsättning på den här kvällen, och där jag dessutom var inräknad), eller en lördagkväll i soffan. Vi får väl se hur stackarn mår imorgon när de kommer tillbaka, men han är ju inte känd för att vara den som är den.
Shit the same, känner jag just nu, för om fem veckor är världens bästa här.
Fyra av fem på samma bild, närmare än så kommer vi nog inte (utan att gå tre-fyra år tillbaka i tiden).
Hej då.
BARA FÖR ATT
lätta upp stämningen lite.
Hej då.
WHILE I'M ON THE SUBJECT
Ja, när jag ändå är på det humöret kan jag ge er en lista på saker jag stör mig på.
(Den här listan går självklart att göra oändligt lång, så därför begränsar jag mig till de svårigheter folk verkar ha med det svenska språket.)
(Den blir nog tillräckligt lång.)
Here we go.
Folk som skriver till exempel "vi har öppet mellan 10-19".
Hur svårt kan det vara?
Antingen heter det "öppet 10-19" (a.k.a. "öppet 10 TILL 19") eller "öppet MELLAN 10 OCH 19".
Folk som skriver "eftersom att".
Det har börjat bli lite mer accepterat att lägga till ett "att" efter "eftersom", både i tal och skrift, men ska man vara grammatiskt korrekt så är det aja baja där. Man lägger ju gärna till ett "att" eftersom det ju heter "därför att", "på grund av att" osv.
Men "eftersom att"? Kom igeeeen.
Folk som tror att dom "spenderar tid".
NEJ.
Inte jättesvårt att gissa varifrån det kommer. Eftersom det på engelska heter "spend time" är det ju lätt att tro att den svenska översättningen blir "spendera tid".
Men NEJ.
Man SPENDERAR PENGAR och TILLBRINGAR TID.
Folk som inte kan skilja på dem och de och dom.
"HON var trevlig när jag träffade HENNE". Helt rätt och inte särskilt svårt.
"DE var trevliga när jag träffade DEM" (alternativt "DOM var trevliga när jag träffade DOM"), också helt rätt men tydligen lika krångligt som the riddle of the sphinx.
Och så det värsta:
Folk som särskriver.
Åh, herregud. Det här fenomenet kan allvarligt talat göra mig galen.
Här finns tre miljarder exempel, men vi tar en klassiker:
"I helgen var jag på 30 års fest".
Det tvivlar jag på.
En "30 års fest" är inte en fest för en person som fyller 30.
Det är en fest som pågår i 30 år.
Kanske onödiga grejer att irritera sig på, men jag kan inte riktigt hjälpa det.
Jag får skylla på (tacka?) mamma som lärt mig stava och skriva som man bör.
Och jag hatar inte folk som inte har lika orättvist lätt för sådana här saker, jag lider bara lite grann av att det är så accepterat.
Ni kan ju förresten tänka er hur jag reagerade när jag fick mitt betyg i mediekunskap mailat till mig. Det lät ungefär så här:
"hej matilda ditt betyg blir mvg jag tycker du har nått upp till kriterierna jobbat jätte bra på grupp arbetena och förtjänar därför ett mvg mvh jenny"
Jag blev typ mer förbannad över lärarens (brist på) känsla för det svenska språket än glad över betyget.
Hmm. Mycket irritation i ett och samma inlägg.
Vi får väl hoppas att jag blir en bra språkpolis i alla fall.
Hej då.
(Den här listan går självklart att göra oändligt lång, så därför begränsar jag mig till de svårigheter folk verkar ha med det svenska språket.)
(Den blir nog tillräckligt lång.)
Here we go.
Folk som skriver till exempel "vi har öppet mellan 10-19".
Hur svårt kan det vara?
Antingen heter det "öppet 10-19" (a.k.a. "öppet 10 TILL 19") eller "öppet MELLAN 10 OCH 19".
Folk som skriver "eftersom att".
Det har börjat bli lite mer accepterat att lägga till ett "att" efter "eftersom", både i tal och skrift, men ska man vara grammatiskt korrekt så är det aja baja där. Man lägger ju gärna till ett "att" eftersom det ju heter "därför att", "på grund av att" osv.
Men "eftersom att"? Kom igeeeen.
Folk som tror att dom "spenderar tid".
NEJ.
Inte jättesvårt att gissa varifrån det kommer. Eftersom det på engelska heter "spend time" är det ju lätt att tro att den svenska översättningen blir "spendera tid".
Men NEJ.
Man SPENDERAR PENGAR och TILLBRINGAR TID.
Folk som inte kan skilja på dem och de och dom.
"HON var trevlig när jag träffade HENNE". Helt rätt och inte särskilt svårt.
"DE var trevliga när jag träffade DEM" (alternativt "DOM var trevliga när jag träffade DOM"), också helt rätt men tydligen lika krångligt som the riddle of the sphinx.
Och så det värsta:
Folk som särskriver.
Åh, herregud. Det här fenomenet kan allvarligt talat göra mig galen.
Här finns tre miljarder exempel, men vi tar en klassiker:
"I helgen var jag på 30 års fest".
Det tvivlar jag på.
En "30 års fest" är inte en fest för en person som fyller 30.
Det är en fest som pågår i 30 år.
Kanske onödiga grejer att irritera sig på, men jag kan inte riktigt hjälpa det.
Jag får skylla på (tacka?) mamma som lärt mig stava och skriva som man bör.
Och jag hatar inte folk som inte har lika orättvist lätt för sådana här saker, jag lider bara lite grann av att det är så accepterat.
Ni kan ju förresten tänka er hur jag reagerade när jag fick mitt betyg i mediekunskap mailat till mig. Det lät ungefär så här:
"hej matilda ditt betyg blir mvg jag tycker du har nått upp till kriterierna jobbat jätte bra på grupp arbetena och förtjänar därför ett mvg mvh jenny"
Jag blev typ mer förbannad över lärarens (brist på) känsla för det svenska språket än glad över betyget.
Hmm. Mycket irritation i ett och samma inlägg.
Vi får väl hoppas att jag blir en bra språkpolis i alla fall.
Hej då.
MEN GUD I HIMMELEN
Jag sitter och kollar runt lite på Tradera, och hittar en annons med ett par skor från Zara.
Säljaren skriver bland annat så här:
"Använd endast en gång, för små för mig och fick ej returnera dom."
Nähä?
Om man blir förvånad när man inte får lämna tillbaka ett par skor som man har använt så kanske man borde bli kompis med tjejen som idag hade skickat sitt CV till oss PÅ POSTEN. Är man så lat att man inte orkar komma in till butiken och presentera sig så orkar man ju förmodligen inte komma på någon intervju heller.
DUMBASS.
(Inte för att det är särskilt troligt; hennes CV åkte raka vägen ner i soporna.)
Annars kan man testa med killen som ville ha halva priset på ett par relativt nyinkomna skor, eftersom de stått ute i butiken och "säkert provats några gånger".
Eller kanske gubben som tyckte att jag skulle bjussa på en skokräm eftersom han "ändå köpte ett par skor för 1200".
Jisses.
Hej då.
Säljaren skriver bland annat så här:
"Använd endast en gång, för små för mig och fick ej returnera dom."
Nähä?
Om man blir förvånad när man inte får lämna tillbaka ett par skor som man har använt så kanske man borde bli kompis med tjejen som idag hade skickat sitt CV till oss PÅ POSTEN. Är man så lat att man inte orkar komma in till butiken och presentera sig så orkar man ju förmodligen inte komma på någon intervju heller.
DUMBASS.
(Inte för att det är särskilt troligt; hennes CV åkte raka vägen ner i soporna.)
Annars kan man testa med killen som ville ha halva priset på ett par relativt nyinkomna skor, eftersom de stått ute i butiken och "säkert provats några gånger".
Eller kanske gubben som tyckte att jag skulle bjussa på en skokräm eftersom han "ändå köpte ett par skor för 1200".
Jisses.
Hej då.
WHAT I'VE BEEN UP TO
Yeheheees.
Lördagen blev alldeles splendid.
Först kom Jannica, någon timme senare kom två kompisar till henne, och vid 22.30 anslöt även Sabina.
Vi ägnade oss mest åt att göra drinkar (som smakade som drinkar man dricker i typ.. Bulgarien, alltså inte så bra) och spela ölspel.
Eftersom Jannica & co skulle upp tidigt för att bila till Karlstad blev det bara jag och Sabina som tutade ner till stan, BMB och schlagerbaren.
Väl där träffade vi först David och ena halvan av lagfesten och sedan Timmy med resten av gänget. På ett av dansgolven träffade vi även Emelie tillsammans med glada tjejkompisar (inte den Emelie som skulle vara hemma och tråka) och lite senare sprang jag även på Pillan (!). Hon måste ha känt av min ensamhet och teleporterat sig från Leksand till BMB.
Kvällen slutade ungefär som vanligt, med att Timmy och Sabina stod och slet i varsin arm på mig. Timmy vann dragkampen eftersom vi kände att det var dags för mat. Lite garderobskö, lite mat och lite taxi senare var vi hemma på Bomans igen. Och klockan var inte ens halv två.
Faktiskt även söndagen, som till stor del tillbringades på jobbet, blev splendid. Jag var piggare än satan när jag steg upp och på jobbet möttes jag av ett jättegulligt och jättepeppande mail från Kim, försäljningen gick sjukt bra och en söt tjej frågade vart jag "gjort mina naglar".
Igår hade jag ännu ett mördarpass på tre timmar. Lugnet hade för en gångs skull infunnit sig på jobbet, vilket var ganska skönt. Praktikant-Catja (som alltid är hos oss på måndagar) fick göra typiska praktikantsaker och springa till McDonald's och köpa milkshake åt oss, medan jag och Kim stod och snackade hål i huvudet på varandra. Vi gjorde alltså inte särskilt många knop, ungefär två skulle jag tro. (Jag har ingen aning om hur mycket jobb två knop innebär, men det kan ju inte vara särskilt mycket.)
Efter att ha kommit hem och ätit resterna av den alltid lika trevliga oxfilépastan från Bistro somnade jag typ ovanpå Timmy i soffan. Planen var att infinna sig på Friskis strax efter sju för ett medelpass med Åsa. När jag vaknade och tittade på klockan visade den 18.59 och min första tanke var att det var för sent. Min andra tanke var såklart "åh nej, vilken otur, då kan jag ju lika gärna ligga kvar i soffan, synd..".
Jag vet inte hur jag gjorde det, men några sekunder senare stormade jag ut genom ytterdörren och några minuter senare loggade jag in på Friskis. Vid halv nio gick jag därifrån, svettig, slutkörd men pigg, och allmänt nöjd.
Det, mina damer och herrar, hade jag hoppats på att få göra idag med.
Jag och Emelie hade spanat in ett pass med en tjej som heter Elin. (I efternamn heter hon Skimutis och bara det är ju skitkul.)
Vid femtiden pallrade vi oss bort till Rocklunda med förhoppningen att Elin var en ung tjej som valt bra musik, satt ihop lite roliga kombinationer och hade lite GO! i sig.
Tji fick vi.
Passet var helt värdelöst.
Elin var jättesöt och (trots att passet bara var halvfullt) ganska glad, men med det där passet tar hon sig som gympaledare inte ens in på Topp 100-listan över gympaledare på F&S i Västerås.
(Och det finns ungefär 30 st.)
Imorgon ska jag dock gympa på riktigt igen. Angelica har sitt omåttligt populära lunchpass halv tolv, sedan står jobb på schemat.
(Det enda som är ens i närheten av tråkigt med Angelicas pass är att alla andra gympa-entusiaster nu alltså har insett precis hur bra det är, så man har inte alltid jättemycket svängrum när man skuttar och flaxar och flyger omkring där inne.)
Förresten, de tjejer som kan/vill ta sig ner till Stockholm/Västerås sista helgen i november är mer än välkomna. Jag vet att jag är ledig, att Josse är ledig, och att Frida är ledig i alla fall på fredagen.
Om det behövs kan jag låna ihop lite extramadrasser och även sparka ut Timmy så att vi ryms.
Och om det behövs kan jag hämta er på Arlanda, trots att jag inte hittar.
Men snälla, söta, underbara, efterlängtade och älskade vänner, kom hit för en liten reunion.
It's been too long.
(Lite shopping, lite fika, kanske lite restaurang, lite fest och lite mys, det låter väl ganska trevligt?)
Hej då.
Lördagen blev alldeles splendid.
Först kom Jannica, någon timme senare kom två kompisar till henne, och vid 22.30 anslöt även Sabina.
Vi ägnade oss mest åt att göra drinkar (som smakade som drinkar man dricker i typ.. Bulgarien, alltså inte så bra) och spela ölspel.
Eftersom Jannica & co skulle upp tidigt för att bila till Karlstad blev det bara jag och Sabina som tutade ner till stan, BMB och schlagerbaren.
Väl där träffade vi först David och ena halvan av lagfesten och sedan Timmy med resten av gänget. På ett av dansgolven träffade vi även Emelie tillsammans med glada tjejkompisar (inte den Emelie som skulle vara hemma och tråka) och lite senare sprang jag även på Pillan (!). Hon måste ha känt av min ensamhet och teleporterat sig från Leksand till BMB.
Kvällen slutade ungefär som vanligt, med att Timmy och Sabina stod och slet i varsin arm på mig. Timmy vann dragkampen eftersom vi kände att det var dags för mat. Lite garderobskö, lite mat och lite taxi senare var vi hemma på Bomans igen. Och klockan var inte ens halv två.
Faktiskt även söndagen, som till stor del tillbringades på jobbet, blev splendid. Jag var piggare än satan när jag steg upp och på jobbet möttes jag av ett jättegulligt och jättepeppande mail från Kim, försäljningen gick sjukt bra och en söt tjej frågade vart jag "gjort mina naglar".
Igår hade jag ännu ett mördarpass på tre timmar. Lugnet hade för en gångs skull infunnit sig på jobbet, vilket var ganska skönt. Praktikant-Catja (som alltid är hos oss på måndagar) fick göra typiska praktikantsaker och springa till McDonald's och köpa milkshake åt oss, medan jag och Kim stod och snackade hål i huvudet på varandra. Vi gjorde alltså inte särskilt många knop, ungefär två skulle jag tro. (Jag har ingen aning om hur mycket jobb två knop innebär, men det kan ju inte vara särskilt mycket.)
Efter att ha kommit hem och ätit resterna av den alltid lika trevliga oxfilépastan från Bistro somnade jag typ ovanpå Timmy i soffan. Planen var att infinna sig på Friskis strax efter sju för ett medelpass med Åsa. När jag vaknade och tittade på klockan visade den 18.59 och min första tanke var att det var för sent. Min andra tanke var såklart "åh nej, vilken otur, då kan jag ju lika gärna ligga kvar i soffan, synd..".
Jag vet inte hur jag gjorde det, men några sekunder senare stormade jag ut genom ytterdörren och några minuter senare loggade jag in på Friskis. Vid halv nio gick jag därifrån, svettig, slutkörd men pigg, och allmänt nöjd.
Det, mina damer och herrar, hade jag hoppats på att få göra idag med.
Jag och Emelie hade spanat in ett pass med en tjej som heter Elin. (I efternamn heter hon Skimutis och bara det är ju skitkul.)
Vid femtiden pallrade vi oss bort till Rocklunda med förhoppningen att Elin var en ung tjej som valt bra musik, satt ihop lite roliga kombinationer och hade lite GO! i sig.
Tji fick vi.
Passet var helt värdelöst.
Elin var jättesöt och (trots att passet bara var halvfullt) ganska glad, men med det där passet tar hon sig som gympaledare inte ens in på Topp 100-listan över gympaledare på F&S i Västerås.
(Och det finns ungefär 30 st.)
Imorgon ska jag dock gympa på riktigt igen. Angelica har sitt omåttligt populära lunchpass halv tolv, sedan står jobb på schemat.
(Det enda som är ens i närheten av tråkigt med Angelicas pass är att alla andra gympa-entusiaster nu alltså har insett precis hur bra det är, så man har inte alltid jättemycket svängrum när man skuttar och flaxar och flyger omkring där inne.)
Förresten, de tjejer som kan/vill ta sig ner till Stockholm/Västerås sista helgen i november är mer än välkomna. Jag vet att jag är ledig, att Josse är ledig, och att Frida är ledig i alla fall på fredagen.
Om det behövs kan jag låna ihop lite extramadrasser och även sparka ut Timmy så att vi ryms.
Och om det behövs kan jag hämta er på Arlanda, trots att jag inte hittar.
Men snälla, söta, underbara, efterlängtade och älskade vänner, kom hit för en liten reunion.
It's been too long.
(Lite shopping, lite fika, kanske lite restaurang, lite fest och lite mys, det låter väl ganska trevligt?)
Hej då.
SKAM DEN SOM GER SIG!
Den här dagen började inte riktigt på bästa möjliga sätt. Jag vaknade vid åtta, fullt medveten om följande:
Timmy har lagfest ikväll, Sabina har Maxifest och Emelie och dom andra tjejerna ska ta det lugnt och snacka skit.
Och ungefär där tar mina västeråskompisar slut.
Eller några fler har jag ju kanske, men inte sådana som jag ringer och frågar om dom vill umgås. Det skulle väl vara Pillan isåfall, men hon har ju flyttat till Leksand.
Anyhoo, strax innan halv tio cyklade jag till jobbet i ett väder som inte var det bästa. (Ni kan ju tänka er åt vilket håll humöret drog.)
Väl framme på jobbet möttes jag av min egen stängning som inte var den bästa (eftersom jag ville hem fort igår och tänkte att "äsch, jag tar det imorgon") och dom få kunder som var in den första timmen var sådana där som man vill sparka på smalbenet och kasta häftapparater på.
Samtidigt gick jag och tänkte på kvällen, och såg framför mig hur jag satt ensam i soffan, iklädd mjukisbyxor och utan smink, medan Timmy hade skitkul på lagfest och Sabina säkert minst lika kul med Maxigänget. Inget ont om mjukisbyxor, inget smink och att vara hemma och ta det lugnt, och visst kan Timmy och Sabina få ha kul utan att jag är där.. Men efter att inte ha festat på vad som ur mitt perspektiv rimligast bör ses som en livstid var jag ganska sugen. Och jag hatar att vara hemma en kväll när jag egentligen inte vill.
Då fick jag snilleblixten. JANNICA.
Senaste tillskottet på jobbet. Lika gammal som mig, enligt Facebook och henne själv en jävulsk partypingla och en sådan där tjej som man bara toktrivs med. I took a walk on the wild side och skickade ett sms som förmodligen var mer desperat och hysteriskt än trevligt och inbjudande. Förvånande nog var svaret positivt (till och med lite peppat) och det är alltså tack vare henne jag nu sitter i soffan uppiffad till max med en drink bredvid mig, med vinflarran i kylen och The Voice webbradio igång.
Att det är jag som jobbar imorgon rör mig inte i ryggen, jag kan säga redan nu att det var värt det.
Inget ont om kvällens sällskap, men jag hade gärna umgåtts med de här två filurerna.
(Och en del andra också, men jag hinner inte leta fram fler bilder för nu kommer Jannica!)
♥
Hej då.
Timmy har lagfest ikväll, Sabina har Maxifest och Emelie och dom andra tjejerna ska ta det lugnt och snacka skit.
Och ungefär där tar mina västeråskompisar slut.
Eller några fler har jag ju kanske, men inte sådana som jag ringer och frågar om dom vill umgås. Det skulle väl vara Pillan isåfall, men hon har ju flyttat till Leksand.
Anyhoo, strax innan halv tio cyklade jag till jobbet i ett väder som inte var det bästa. (Ni kan ju tänka er åt vilket håll humöret drog.)
Väl framme på jobbet möttes jag av min egen stängning som inte var den bästa (eftersom jag ville hem fort igår och tänkte att "äsch, jag tar det imorgon") och dom få kunder som var in den första timmen var sådana där som man vill sparka på smalbenet och kasta häftapparater på.
Samtidigt gick jag och tänkte på kvällen, och såg framför mig hur jag satt ensam i soffan, iklädd mjukisbyxor och utan smink, medan Timmy hade skitkul på lagfest och Sabina säkert minst lika kul med Maxigänget. Inget ont om mjukisbyxor, inget smink och att vara hemma och ta det lugnt, och visst kan Timmy och Sabina få ha kul utan att jag är där.. Men efter att inte ha festat på vad som ur mitt perspektiv rimligast bör ses som en livstid var jag ganska sugen. Och jag hatar att vara hemma en kväll när jag egentligen inte vill.
Då fick jag snilleblixten. JANNICA.
Senaste tillskottet på jobbet. Lika gammal som mig, enligt Facebook och henne själv en jävulsk partypingla och en sådan där tjej som man bara toktrivs med. I took a walk on the wild side och skickade ett sms som förmodligen var mer desperat och hysteriskt än trevligt och inbjudande. Förvånande nog var svaret positivt (till och med lite peppat) och det är alltså tack vare henne jag nu sitter i soffan uppiffad till max med en drink bredvid mig, med vinflarran i kylen och The Voice webbradio igång.
Att det är jag som jobbar imorgon rör mig inte i ryggen, jag kan säga redan nu att det var värt det.
Inget ont om kvällens sällskap, men jag hade gärna umgåtts med de här två filurerna.
(Och en del andra också, men jag hinner inte leta fram fler bilder för nu kommer Jannica!)
♥
Hej då.
FRIDAY IT IS
En av alla fördelar med Facebook; risken att du missar att det är fredag är obefintlig.
Igår var jag ledig. Eller ja, ledig från jobbet i alla fall.
Även om man har storstädat hela lägenheten och renbäddat i sängen så finns det garanterat lite tvätt att ta hand om, en toalett som skulle må bra av att städas eller några kuddar och täcken som behöver tvättas.
Så allt detta ägnade jag mig åt igår. Jag blev även ihjälskrämd av Timmy (som slutat tidigare och tyckte att det kunde vara kul att skrämma mig när jag kom upp från tvättstugan), blödde lite näsblod (inte helt omöjligt som en följd av det föregående, vem vet?), tog en powernap (klassas det fortfarande som en "nap" när man sover som en stock i två timmar?) och for med Sabina på ett medelpass som direkt seglade in på topp tre-listan.
I och för sig kanske jag inte borde uttala mig om att "aldrig vara ledig" när jag jobbar halvtid och mitt och Timmys hushåll alltså består av två personer. Jag kanske ska återkomma när jag jobbar heltid och vi har en tvåplansvilla som ständigt stökas ner av våra 2,5 barn.
Så jag tar tillbaka det där om att aldrig vara ledig. Vid närmare eftertanke är jag nog alltid ledig.
Anyways, idag står jobb på schemat. 14-19-15 blev helt plötsligt 12-19.15, men det tackar jag bara för.
Innan dess tänkte jag hinna diska undan i köket, göra mig lite snygg eftersom jag och Kim tänkte vara fredagsfina idag (det lät precis lika töntigt nu som när vi pratade om det igår) och leta fram mitt paraflax eftersom det regnar ute och garanterat kommer göra det om två timmar också.
Hej då.
BREAKING NEWS
Just ja. Jag har ju gått och bytt mitt Kort-på-kort.
I tre år har jag gått omkring med en bild på mig, Elin och Frida, tagen i Nisses stuga på midsommar sommaren 2006, på mitt Visa-kort.
Nu blev jag plötsligt tvärless på den här bilden (alltså inte på människorna, vilket kan vara svårt att tro på eftersom de på den nya bilden är utbytta båda två..), så jag fixade och trixade med en ny, som damp ner i brevlådan någon gång medan vi var borta.
Gammalt och väldigt, väldigt använt.
Och nytt och oanvänt.
(Och lite censurerat för att jag egentligen inte tror att det behövs eftersom jag inte tror att någon av alla skummisar som ändå inte läser det här har röntgensyn och ser CVV-koden på baksidan, men blir lite nervös ändå.)
Jag är nöjd.
Snygga kompisar har jag också.
(Elin och Frida, jag tycker fortfarande om er, minst lika mycket.
Det var bara dags för Matilda och Wickan att få sina 15 minutes of fame.)
Hej då.
I tre år har jag gått omkring med en bild på mig, Elin och Frida, tagen i Nisses stuga på midsommar sommaren 2006, på mitt Visa-kort.
Nu blev jag plötsligt tvärless på den här bilden (alltså inte på människorna, vilket kan vara svårt att tro på eftersom de på den nya bilden är utbytta båda två..), så jag fixade och trixade med en ny, som damp ner i brevlådan någon gång medan vi var borta.
Gammalt och väldigt, väldigt använt.
Och nytt och oanvänt.
(Och lite censurerat för att jag egentligen inte tror att det behövs eftersom jag inte tror att någon av alla skummisar som ändå inte läser det här har röntgensyn och ser CVV-koden på baksidan, men blir lite nervös ändå.)
Jag är nöjd.
Snygga kompisar har jag också.
(Elin och Frida, jag tycker fortfarande om er, minst lika mycket.
Det var bara dags för Matilda och Wickan att få sina 15 minutes of fame.)
Hej då.
BACK IN BUSINESS
Ännu en helg har förflutit (och egentligen även en måndag, men det har jag inte varit medveten om på hela dagen så jag skippar ansträngningen att vänja mig vid det nu och låtsas istället som att jag har sovit ett drygt dygn när jag vaknar imorgon. Tänk så utvilad jag kommer inbilla mig att jag är och därigenom även känna mig!).
Igår återvände vi alltså till Västerås efter att ha tillbringat en rent ut sagt fabulös helg uppe hos familjen i Skellefteå. God mat, (på fler än ett sätt) överraskande hockey, pissdålig fotboll, snabbfika med efterlängtade Elin och Matilda, oväntat underhållande sällskapsspel hos Matilda och Hjalle, film, mys och lite mer spel med familjen och ett litet litet skoköp var lite av det vi hann med.
Precis som jag förutspått var det skumt att inte lillasyster var där, men ungefär samtidigt som mor och far fick ta emot något så trevligt som mig och Timmy, fick jag och Timmy ta emot något så trevligt som trevliga nyheter från London, nämligen att Anja fått (inte bara ett utan två) jobb.
Då blir storasysterhjärtat lite lugnare och förhoppningsvis lillasystern lite rikare, mättare och gladare.
Igår lyckades jag förresten med något ganska spektakulärt: jag bröt måndagsförbannelsen.
De senaste tre eller fyra måndagarna har jag varje gång jag gått från jobbet, strax efter kl. 16, försäkrat både mig själv, Kim och Timmy om att jag ska gå och träna. Det har gått sådär. Antingen har vi massa bullar hemma som jag måste äta upp, eller så har soffan blivit ännu lite skönare, eller så är det jättemycket bra på tv, eller så blablablablabla.
Igår lyckades jag dock ignorera alla dessa problem (förutom bullproblemet, eftersom det inte fanns.. Eftersom bullarna till slut är uppätna), och gav tillsammans med Hanna förra terminens favorit (bortsett från Angelica som är oslagbar) Sofia M och hennes nya pass en chans. Bra pass, fortfarande bra tjej och brutalt bra musik.
(Idag gick det lite sämre med att få sig iväg och träna.
Men det hör ju egentligen inte hit, eftersom det inte är måndag.)
(Or is it..?)
Den här dagen inleddes i alla fall med frukostmöte på jobbet kl. 8.30. Cirkus en timme senare var vi klara, men trots det tog jag mig inte därifrån förrän nästan ytterligare en timme senare. Det hade kommit in för mycket nytt och snyggt, jag har för gulliga och för pratglada arbetskamrater och jag trivs för bra på jobbet. Sicken osis!
Drygt två timmar senare var jag på plats på jobbet igen, dock varken för att äta frukost eller prova skor, utan för att jobba. Under de två timmar jag var borta hann jag åka fram och tillbaka till jobbet en gång till, eftersom jag glömde nycklarna mitt i frukosten (bokstavligt talat), åka till blodcentralen och lämna blod (och bestämma mig för att även bli plasmagivare, check it out för de behöver fler), åka hem och äta lunch, och även ta mig ner till jobbet igen.
Ett inte särskilt långt tre-timmars-pass senare åkte jag hem igen, dock inte utan att handla lite på vägen.
Jag må vara lite smyglat, tidsoptimistisk och i många fall ha pinsamt dåligt minne, men den effektivitet jag visat prov på idag måste ju kompensera för något av det här? Eller? Inte?
Imorgon har jag och Emelie en dejt med Angelica och hennes lunchpass, sedan väntar ännu ett mördarpass på tre timmar på jobbet. Ibland undrar jag hur jag orkar med mitt liv. Och den som inte förstod ironin i det här stycket kan se sig som bannlyst från det här stället.
Hej då.
Igår återvände vi alltså till Västerås efter att ha tillbringat en rent ut sagt fabulös helg uppe hos familjen i Skellefteå. God mat, (på fler än ett sätt) överraskande hockey, pissdålig fotboll, snabbfika med efterlängtade Elin och Matilda, oväntat underhållande sällskapsspel hos Matilda och Hjalle, film, mys och lite mer spel med familjen och ett litet litet skoköp var lite av det vi hann med.
Precis som jag förutspått var det skumt att inte lillasyster var där, men ungefär samtidigt som mor och far fick ta emot något så trevligt som mig och Timmy, fick jag och Timmy ta emot något så trevligt som trevliga nyheter från London, nämligen att Anja fått (inte bara ett utan två) jobb.
Då blir storasysterhjärtat lite lugnare och förhoppningsvis lillasystern lite rikare, mättare och gladare.
Igår lyckades jag förresten med något ganska spektakulärt: jag bröt måndagsförbannelsen.
De senaste tre eller fyra måndagarna har jag varje gång jag gått från jobbet, strax efter kl. 16, försäkrat både mig själv, Kim och Timmy om att jag ska gå och träna. Det har gått sådär. Antingen har vi massa bullar hemma som jag måste äta upp, eller så har soffan blivit ännu lite skönare, eller så är det jättemycket bra på tv, eller så blablablablabla.
Igår lyckades jag dock ignorera alla dessa problem (förutom bullproblemet, eftersom det inte fanns.. Eftersom bullarna till slut är uppätna), och gav tillsammans med Hanna förra terminens favorit (bortsett från Angelica som är oslagbar) Sofia M och hennes nya pass en chans. Bra pass, fortfarande bra tjej och brutalt bra musik.
(Idag gick det lite sämre med att få sig iväg och träna.
Men det hör ju egentligen inte hit, eftersom det inte är måndag.)
(Or is it..?)
Den här dagen inleddes i alla fall med frukostmöte på jobbet kl. 8.30. Cirkus en timme senare var vi klara, men trots det tog jag mig inte därifrån förrän nästan ytterligare en timme senare. Det hade kommit in för mycket nytt och snyggt, jag har för gulliga och för pratglada arbetskamrater och jag trivs för bra på jobbet. Sicken osis!
Drygt två timmar senare var jag på plats på jobbet igen, dock varken för att äta frukost eller prova skor, utan för att jobba. Under de två timmar jag var borta hann jag åka fram och tillbaka till jobbet en gång till, eftersom jag glömde nycklarna mitt i frukosten (bokstavligt talat), åka till blodcentralen och lämna blod (och bestämma mig för att även bli plasmagivare, check it out för de behöver fler), åka hem och äta lunch, och även ta mig ner till jobbet igen.
Ett inte särskilt långt tre-timmars-pass senare åkte jag hem igen, dock inte utan att handla lite på vägen.
Jag må vara lite smyglat, tidsoptimistisk och i många fall ha pinsamt dåligt minne, men den effektivitet jag visat prov på idag måste ju kompensera för något av det här? Eller? Inte?
Imorgon har jag och Emelie en dejt med Angelica och hennes lunchpass, sedan väntar ännu ett mördarpass på tre timmar på jobbet. Ibland undrar jag hur jag orkar med mitt liv. Och den som inte förstod ironin i det här stycket kan se sig som bannlyst från det här stället.
Hej då.
RUBRIK
Ännu en helg har förflutit och även denna blev en nykter helg.
Känslan när man sitter i soffan söndag kväll, efter att ha jobbat, tränat, duschat och ätit bra mat (kanske till och med med lite sallad till?) är ju snäppet bättre än känslan när man ligger halvdöd i soffan söndag kväll, efter att ha druckit för mycket, sovit för lite, gjort av med alldeles för mycket pengar och bara ätit pizza och annat skräp.
En annan trevlig känsla är den man får när man ser det här:
Jag la alltså ut två grejer på Tradera, ett par ugg-liknande skor från Topshop och en tunika från Monki, utan några förhoppningar att få så mycket mer än utropspriset för dem, men tjänade alltså lite drygt 500 kr på dessa två.
Tradera rules.
Imorgon är jag, som belöning för att jag jobbade i helgen, ledig. Det ska firas med städning (så att man kan gå omkring här inne utan att irriteras över slängda kläder, dammiga lister och ett soffbord som knappt syns under allt skräp), träning (så att jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte orkade dra mig dit ikväll och dessutom har ätit ungefär 500 bullar igår och idag) och lite syslöjd (så att Annika kan få tillbaka symaskinen som jag, som vanligt, haft lite för länge.)
På torsdag bär det som sagt av mot Skellefteå, vilket kommer bli både makalöst trevligt och väldigt konstigt. Makalöst trevligt eftersom det alltid är underbart att träffa familjen och vännerna, väldigt konstigt eftersom Anja inte är hemma.
Pissigt är det dessutom att vi inte kunde tajma Fridas hemresa, det hade ju varit ganska oslagbart att vara hemma samtidigt. När var vi det sist egentligen, i julas?
Anyhoooo, nu ska jag trycka i mig några bullar till och försöka se Top Model-avsnittet jag missade igår.
(Bullarna får ändå inte plats i frysen, så jag kan lika gärna gå all in.
Som om jag inte gjort det redan.)
Hej då.
Känslan när man sitter i soffan söndag kväll, efter att ha jobbat, tränat, duschat och ätit bra mat (kanske till och med med lite sallad till?) är ju snäppet bättre än känslan när man ligger halvdöd i soffan söndag kväll, efter att ha druckit för mycket, sovit för lite, gjort av med alldeles för mycket pengar och bara ätit pizza och annat skräp.
En annan trevlig känsla är den man får när man ser det här:
Jag la alltså ut två grejer på Tradera, ett par ugg-liknande skor från Topshop och en tunika från Monki, utan några förhoppningar att få så mycket mer än utropspriset för dem, men tjänade alltså lite drygt 500 kr på dessa två.
Tradera rules.
Imorgon är jag, som belöning för att jag jobbade i helgen, ledig. Det ska firas med städning (så att man kan gå omkring här inne utan att irriteras över slängda kläder, dammiga lister och ett soffbord som knappt syns under allt skräp), träning (så att jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte orkade dra mig dit ikväll och dessutom har ätit ungefär 500 bullar igår och idag) och lite syslöjd (så att Annika kan få tillbaka symaskinen som jag, som vanligt, haft lite för länge.)
På torsdag bär det som sagt av mot Skellefteå, vilket kommer bli både makalöst trevligt och väldigt konstigt. Makalöst trevligt eftersom det alltid är underbart att träffa familjen och vännerna, väldigt konstigt eftersom Anja inte är hemma.
Pissigt är det dessutom att vi inte kunde tajma Fridas hemresa, det hade ju varit ganska oslagbart att vara hemma samtidigt. När var vi det sist egentligen, i julas?
Anyhoooo, nu ska jag trycka i mig några bullar till och försöka se Top Model-avsnittet jag missade igår.
(Bullarna får ändå inte plats i frysen, så jag kan lika gärna gå all in.
Som om jag inte gjort det redan.)
Hej då.
KONSTEN ATT SÄGA NEJ (ELLER JA?)
Folk som känner mig vet att jag inte är särskilt bra på att säga ifrån, tacka nej till saker eller helt enkelt stå på mig. För er andra kommer här ett exempel:
I tisdags ringde ett dolt nummer till min mobil. Oftast svarar jag inte då, men nu tog jag a walk on the wild side. (Det här är ett av de få gånger jag "vågar" ignorera ett samtal; när jag inte vet vem jag ignorerar..) Det visade sig vara en tjej från hjälporganisationen Plan (eller egentligen från ett callcenter, men å Plans vägnar), som tyckte att jag skulle sponsra med lite pengar. Jag kom med lite halvklena argument och försökte lite försiktigt förklara att jag redan ger lite pengar lite här och var, och vissa månader jobbar lite mindre än den halvtid jag har på papper och då inte alltid har så överdrivet mycket över, och bla bla bla.
Tio sekunder senare hade hon övertalat mig och tackat så hemskt mycket för att jag valt att bli "flickafadder". Detta skulle kosta mig 50 kr i månaden, vilket ju faktiskt inte är någonting att snacka om. Särskilt inte när pengarna går till att försöka förhindra att små tjejer i Egypten ("Egyptien" hette det i hennes värld) utsätts för övergrepp, barnäktenskap och könsstympning. Man skulle kunna säga att hon slaktade mina lame-ass-argument.
När vi lagt på skämdes jag lite för att jag ens funderat på att säga nej.
Idag ringde det i alla fall igen, denna gång från självaste Plan. Någonstans hade det blivit ett informationsfel, som hon så fint uttryckte det, och det lägsta beloppet man som flickafadder kan ge är alltså 100 kr.
Den här gången tog det nog inte mer än fem sekunder innan jag godkänt/tackat ja till/accepterat detta.
Nu är ju sådana här grejer ingenting man ångrar, känner att man inte "har råd med" eller känner att man slösar bort pengar på. Förhoppningsvis finns det någon människa någonstans som tjänar fan så mycket mer på de här 100 kronorna än vad jag förlorar (och förhoppningsvis en stackars unge eller två, och inte en äcklig bidragssvindlare).
Så ibland kanske det är bättre att vägen till ett ja är kortare, om man ser the big picture?
(Att jag förmodligen kommer bli en gammal tant med 20 olika telefonabonnemang med 40 års bindningstid, 300 fadderbarn och regelbundna leveranser av strumpor och kalsonger som jag varken behöver eller vågar tacka nej till, blir ett senare problem.)
Dock kände jag idag att det kanske finns lite hopp för mig ändå. Jag bokstavligt talat ÄGDE en man som var in på jobbet med enda avsikt att såga mig, vårat sortiment och kanske till och med hela Scorett-kedjan. Lilla väluppfostrade Matilda skulle ju aldrig (varken kunna eller våga) vara otrevlig mot en kund, men uppenbarligen finns det andra sätt att få tyst på folk som tycker att de kan och vet allt. Och om jag inte visste att det är fysiskt omöjligt skulle jag hävda att den här självsäkra herren var flera centimeter kortare när han gick därifrån än när han kom in.
Nu kanske det är dags att sova, jag jobbar ju faktiskt imorgon.
Inte förrän kl. 13, i och för sig.
Men jag kan behöva ett argument för att gå och lägga mig.
(Jag är ju som sagt ganska svår att övertala.)
Hej då.
I tisdags ringde ett dolt nummer till min mobil. Oftast svarar jag inte då, men nu tog jag a walk on the wild side. (Det här är ett av de få gånger jag "vågar" ignorera ett samtal; när jag inte vet vem jag ignorerar..) Det visade sig vara en tjej från hjälporganisationen Plan (eller egentligen från ett callcenter, men å Plans vägnar), som tyckte att jag skulle sponsra med lite pengar. Jag kom med lite halvklena argument och försökte lite försiktigt förklara att jag redan ger lite pengar lite här och var, och vissa månader jobbar lite mindre än den halvtid jag har på papper och då inte alltid har så överdrivet mycket över, och bla bla bla.
Tio sekunder senare hade hon övertalat mig och tackat så hemskt mycket för att jag valt att bli "flickafadder". Detta skulle kosta mig 50 kr i månaden, vilket ju faktiskt inte är någonting att snacka om. Särskilt inte när pengarna går till att försöka förhindra att små tjejer i Egypten ("Egyptien" hette det i hennes värld) utsätts för övergrepp, barnäktenskap och könsstympning. Man skulle kunna säga att hon slaktade mina lame-ass-argument.
När vi lagt på skämdes jag lite för att jag ens funderat på att säga nej.
Idag ringde det i alla fall igen, denna gång från självaste Plan. Någonstans hade det blivit ett informationsfel, som hon så fint uttryckte det, och det lägsta beloppet man som flickafadder kan ge är alltså 100 kr.
Den här gången tog det nog inte mer än fem sekunder innan jag godkänt/tackat ja till/accepterat detta.
Nu är ju sådana här grejer ingenting man ångrar, känner att man inte "har råd med" eller känner att man slösar bort pengar på. Förhoppningsvis finns det någon människa någonstans som tjänar fan så mycket mer på de här 100 kronorna än vad jag förlorar (och förhoppningsvis en stackars unge eller två, och inte en äcklig bidragssvindlare).
Så ibland kanske det är bättre att vägen till ett ja är kortare, om man ser the big picture?
(Att jag förmodligen kommer bli en gammal tant med 20 olika telefonabonnemang med 40 års bindningstid, 300 fadderbarn och regelbundna leveranser av strumpor och kalsonger som jag varken behöver eller vågar tacka nej till, blir ett senare problem.)
Dock kände jag idag att det kanske finns lite hopp för mig ändå. Jag bokstavligt talat ÄGDE en man som var in på jobbet med enda avsikt att såga mig, vårat sortiment och kanske till och med hela Scorett-kedjan. Lilla väluppfostrade Matilda skulle ju aldrig (varken kunna eller våga) vara otrevlig mot en kund, men uppenbarligen finns det andra sätt att få tyst på folk som tycker att de kan och vet allt. Och om jag inte visste att det är fysiskt omöjligt skulle jag hävda att den här självsäkra herren var flera centimeter kortare när han gick därifrån än när han kom in.
Nu kanske det är dags att sova, jag jobbar ju faktiskt imorgon.
Inte förrän kl. 13, i och för sig.
Men jag kan behöva ett argument för att gå och lägga mig.
(Jag är ju som sagt ganska svår att övertala.)
Hej då.
