matildaforpresident

Det här, mina damer och herrar, är inlägg nummer 100.
Finns det, helt ärligt, någon som trodde att jag skulle skriva fler än 10?
I alla fall, folk som bloggar i normal hastighet kommer väl upp i 100 inlägg efter kanske..tre månader?
För mig har det tagit inte mindre än åtta.

Och apropå att inte vara så effektiv så har jag verkligen inte gjort många knop idag.
Tyvärr (?) har jag ingen bakfylla att skylla detta på, eftersom den avverkades igår.
Jag vaknade i alla fall första gången vid 9.30 (10.30) men tog mig inte upp förrän 12.30 (13.30). Och sedan dess har jag åstadkommit en varmamackorfrukost åt mig och Timmy, en början på en städning av balkongen (som fram tills nu sakta men säkert förvandlats till en sopstation) och som en följd av det en tur ner till sophuset, och en stuvade-makaroner-och-korv-middag.
That's it.
Denna ineffektivitet ska jag väga upp för imorgon, då bland annat tvätt, träning och städning står på schemat.
(Och förhoppningsvis en liten tur till Ica Steens för att hämta ett paket som innehåller vad jag hoppas är världens snyggaste skor.
Förmodligen kommer dom inte förrän på tisdag, eller kanske till och med onsdag, men hoppas kan man ju alltid!)

I övrigt är allt fortfarande helt KING. Jag har hunnit avverka några dagar på Scorett och trivs som fisken i vattnet. Och en cool grej angående jobbet är att nya butikschefen Kim, som börjar om tre veckor, är min f d chef på Vero Moda. Så henne känner jag ju redan, fräsigt!

Andra saker som är skitbra är att Frida och Josse kommer hit nästa helg (!!!!), att jag bara behöver skippa fyra jobbtimmar för att kunna fara till Sälen med Timmy och hans föräldrar (och kanske även syster) torsdag-söndag helgen efter det, att Matilda (och kanske kanske kanske kaaaanske Elin) kommer hit helgen v. 17 (!!!!) då vi även ska hinna med ett dygn hos Frida i Stockholm, och att jag är LEDIG den helgen, från torsdag kl. 16 dessutom! AWESOME!

Det här med att glädje föder glädje har nog aldrig stämt så mycket som det gör nu.
Eller så är det bara så att det är lättare att se allt det positiva när något går bra (på samma sätt som det är mycket lättare att se det negativa när något går dåligt).
Och självklart finns det fortfarande ingenting som säger att världens rikaste människa är världens lyckligaste människa (kanske till och med tvärtom?), men pengar underlättar verkligen.

Som jag skrev tidigare så har Brottsoffermyndigheten beslutat att betala ut ersättning till mig för det som hände när jag jobbade på Pressbyrån i Skärholmen.
(Jag vet förresten inte om det här är sånt som man ska hålla för sig själv, men eftersom det, vad jag vet, inte är några andra än mina kompisar som läser det här, så känns det inte så viktigt.)

Totalt fick jag nästan 40 000 kr (12 000 kr per rån för kränkning + ersättning för inkomstförlust + ersättning för sveda och värk) och med tanke på den ekonomiska situation jag befunnit mig i dom senaste månaderna var jag bokstavligt talat utom mig av lycka när jag fick veta det. Men som pappa sa, jag hade kunnat bli helt förstörd av det som hände; aldrig kunnat jobba i butik igen, aldrig vågat gå ut efter att det blivit mörkt, osv osv osv, och då hade dom här pengarna inte betytt någonting.
Jag kan även förstå om någon nu tänker att det måste vara ganska värt det ändå, eftersom rånen bara tog några minuter och det blev ganska mycket pengar. Men ALDRIG I LIVET att jag kommer tycka att det var värt det; jag skulle utan att tveka föredra att det inte hände alls. Dom här pengarna kommer inte räcka hur länge som helst, medan dom obehagliga minnena förmodligen kommer sitta fast för alltid.

Men som om pengarna från Brottsoffermyndigheten inte vore nog så kommer det alltså, lagom till midsommar, dyka upp några tusen i skatteåterbäring, lite semesterersättning från Wedins och retroaktiv arbetslöshetsersättning från Alfa-kassan. Och när jag nu dessutom har fått fast jobb får jag ju en ganska stabil lön varje månad. Så mina worrying days are over!

(Dock kommer jag inte gå lös och bränna pengar som en idiot nu, även om den lockande tanken har dykt upp i huvudet några gånger.
Dagen efter pengarna dök upp på kontot var jag med pappa på banken och köpte aktier för hälften av pengarna. Dessutom förde jag över 10 000 till ett sparkonto och ska försöka låta dom vara så länge det går.
..I alla fall tills det är dags för mig och Timmy att boka semester i sommar.)

Bottom line: viss lycka KAN köpas för pengar. Även om den (oftast) är kortvarig och väldig materiell.


Imorgon är jag som sagt ledig, men efter det väntar sju dagars jobb på raken. Den vanliga, ofta ganska lata, Matilda hade nog klagat lite över det, men eftersom jag bara är tacksam som fan över att ens ha ett jobb, och minst lika tacksam för att jag trivs så bra, så känns det bara king. Att det dessutom är mest tre- eller fyratimmarspass gör ju inte saken värre :)

Nu är det nog dags för en tur till kylskåpet.


Hej då.

Phoebe i Vänner ska stava sitt namn:

"Well, it's P as in Phoebe, H as in Hobie, O as in Obie, E as in Eebie, B as in Beebie, and E as in 'ello there mate!"

Man skulle kunna säga att hon äger.

Haha.
Hej då.

Eller, dagen till ära, våfflor?

Egentligen har jag skitmycket att skriva om, eftersom det är drygt en vecka sedan jag skrev något, och eftersom det hunnit hända en hel del.
Men jag nöjer mig med att säga att jag just avnjutit en superb visit hemma hos familj och vänner, sista arbetsdagen på Euro Sko är avklarad och första dagen på Scorett likaså, lönen har kommit, jag har (tack vare något så finurligt som e-legitimation) fått veta hur mycket jag om några månader får tillbaka på skatten, solen skiner starkare än det mesta och snön är nästan helt borta här nere, jag ska iväg och äta lunch med Emelie nu och sedan träna ikväll, vi ska äta våfflor till middag och Brottsoffermyndigheten har beslutat att man får ganska mycket pengar när man utsätts för tre rån.

Mitt liv äger just nu och jag är gladare än allt.
Tänk vad umgänge med familj och bästa vänner, ett nytt jobb, fint väder och pengar kan göra med humöret.

Hej då.

Det var det första som poppade upp i mitt huvud, eftersom den sjunde och avgörande kvartsfinalen mellan Skellefteå AIK och Linköping just har avgjorts. Jag tror inte jag behöver berätta hur det gick eftersom alla som är intresserade redan vet, och dom som inte redan vet är nog helt enkelt inte särskilt intresserade.
Men eftersom det enligt TV-kommentatorerna var ganska sensationellt så passar jag på och berättar att Skellefteå i den tredje övertidsperioden (!) slog ut Linköping, och är nu alltså i semifinal.
Det inser till och med jag att det är ganska sensationellt.

För övrigt kan jag säga att ALLT ÄGER just nu.
I fredags var jag på en anställningsintervju på Scorett, efter att Frida slängt in några positiva ord om mig till någon sorts överhuvud. Egentligen borde jag inte ens ha fått komma på intervju, eftersom dom, sedan dom la ut annonsen för ganska länge sedan, tydligen hade haft ganska många där.
Men intervjun gick i alla fall skitbra; Tove, som hon hette, var hur gullig som helst och typ 20 år yngre än vad jag förväntat mig, och intervjun, som mer liknade en fikastund eftersom vi gick ner och satte oss på ett café och fikade, kändes alldeles klockren. Trots det vågade jag inte hoppas på någonting, eftersom det (precis som det alltid gör) kändes som att det var mycket jag hade kunnat säga annorlunda, saker jag glömde säga och saker som jag sa som jag kanske inte alls skulle ha sagt, osv.
Men trots det ringde hon imorse och meddelade att JAG FICK DET.
GUD I HIMMELEN.
Ni skulle ha sett hur jag sprang omkring och hoppade i lägenheten i flera minuter efter att vi lagt på.
Sedan samlade jag ihop mig och ringde och gapade och skrek till både mamma, pappa och självklart Frida, som jag har att tacka för detta!

SÅ, nu går jag alltså i Fridas fotspår och börjar jobba på Scorett nästa tisdag.
Tjänsten är på 50% och alltså fan så mycket bättre än dom extratimmar jag hankat mig fram på hittills (även om även det har varit fan så mycket bättre än ingenting).
Det känns lite halvjobbigt att berätta för Monica att hon måste hitta någon annan som får ta Ingelas tjänst från och med i augusti, men eftersom jag inte lovat någonting och eftersom Monica själv hela tiden påpekat att hon förstår om jag söker (och får) något annat så ska det nog gå bra. Och bortsett från det har jag nog aldrig varit så här peppad på att börja jobba.
(Det är synd att man nästan alltid väljer att använda svordomar när man ska uttrycka starka känslor men) SATANS JÄVLA FAN vad glad jag är!!

Tidigare idag när jag proppade in all tvätt i torkskåpet märkte jag precis när jag var klar (ungefär en halvtimme senare = mycket tvätt) att det inte ens fungerade. Och lite senare tonade jag mitt hår med förhoppningen att det skulle bli lite mörkare och lite allmänt finare, bara för att upptäcka att det blev ungefär ingen skillnad alls.
Men inte ens dom här irritationsmomenten kunde rubba mitt humör. Jag har varit on top of the world hela dagen och planerar att leva på det här länge till, så nu krävs det mycket för att jag ska börja gnälla!

Här kommer förresten en bild på Timmys band, som alltså har ägnat nästan hela helgen åt att repa här i vardagsrummet.



Hej då.

Det här inlägget skulle kunna handla om massa dåliga saker. Om att jag är bakis, att jag ser ut som fan, att det är pisstråkigt väder, att ljudvolymen från vardagsrummet inte bara går utan springer omkring och hoppar på mina nerver, att jag fortfarande är lite snuvig, att jag inte är rikast i världen, och bla bla bla.
Men i sann Ellinor-och-Sanna-anda ser jag saker positivt idag. Och skriver istället om att jag är friskare idag än igår (baksmällan inräknad!), att snön smälter fortare än fan här, att det är lördag och inte söndag, att jag ska umgås med Emelie och vinet ikväll, att det inte gick en krona för mig igår (varken på dricka, taxi, inträde, mera dricka, mat eller taxi hem) vilket jag har en generös pojkvän att tacka för, att Timmys investering i Guitar Hero World Tour var en ganska bra grej eftersom det är kul som fan, och att en söt tjej inne på toan på BMB igår tyckte att jag hade fina skor. (Dom fram-till-igår-aldrig-använda Asosarna.)

Så ligger det alltså till.
Tuben och Norrland var här igår och medverkade i att förvandla vardagsrummet till en replokal, vilket det fortfarande ser ut som. Jag var inte riktigt lika mycket rockstar som dom utan fick agera manager.
Innan taxin körde ner oss till stan bestämdes det att det var samling här klockan 12 idag. Sådana planer behöver man oftast inte bry sig om, eftersom det brukar vara mycket snack och dagen efter väldigt lite verkstad. Men 40 minuter senare än tänkt satt dom ändå i soffan igen, med gitarrerna och trumpinnarna i högsta hugg.

Efter mat som levererades nästan ända fram till soffan och senare en tur till systemet för att fylla på förrådet sitter jag nu i mjukisbyxor och Timmys för stora t-shirt i sängen och tittar på Gossip Girl. Gårdagens smink sitter såklart fortfarande kvar, men det åker snart av eftersom det nya ska på.
Jag är minst sagt en syn just nu.

Men nu har klockan slagit fyra och det betyder hockeydags. Jag vet inte vart detta hockeyintresse kommer ifrån, men helt plötsligt börjar jag förstå what the fuzz is all about.
I alla fall när det är slutspel och Skellefteå fortfarande hänger med.

Tillbaka till rubriken då.
Solen lyser alltså med sin frånvaro idag (HAHA! Eller kan man ens säga så?) men det gör ingenting eftersom jag är solen själv!
Att Timmy blev livrädd när han såg mig imorse och försökte föreslå att jag kanske skulle tvätta bort sminket och bli människa igen, är en helt annan sak.

Ha en splendid lördagskväll, det ska jag :)

Hej då.

eller kanske raka motsatsen.

Apropå att saker aldrig blir som man tänkt så blev min sympatigraviditet i lördags aldrig av. Ingela fick sitta ensam med sin tvåliters cola medan jag, mest för Pillans skull, pimplade öl istället.
Efter förfest hos Pillan med seriöst uppstyrd plockmat, hysteriskt Aliasspelande och lite mindre hysteriskt öldrickande hamnade vi till slut på Tabazco. Efter att Ingela kastat in handduken vid halv tolv var det bara jag, Pillan och hennes lillasyster Sofia kvar, men det hindrade oss inte från att dra ner en sväng på stan. Däremot tillät inte ekonomin ett besök på BMB, och eftersom Tabazco stänger kl 01 så det blev ändå en ganska tidig kväll.

Men den halvtidiga kvällen till trots mådde jag apa när jag vaknade igår. Jag kan nästan helt säkert säga att det inte hade någonting med alkoholintaget att göra, eftersom mitt apmående bara yttrade sig i form av snorsnorsnor och krax i halsen. Det låter kanske inte så farligt, och det var det kanske inte heller, men jag var ändå ganska missnöjd.
Särskilt efter att ha legat och snorat hela natten, inte kunnat andas, gått upp och letat nässpray vid 06-snåret, förbannat mig själv för att jag inte köpt nässpray i förebyggande syfte, och sedan fått veta att vi visst har nässpray.
Inte ens gömd, utan i en låda i köket.
Samma låda som vi har Ipren och andra medicinliknande grejer i.
Samma låda som jag var uppe och letade i.
BRA LETAT MATILDA.

(Man kan ju tycka att jag borde ha varit tacksam över att vi faktiskt hade nässpray, men irritationen över mitt slöseri med snorande kändes faktiskt större än behovet av nässpray just då.)

Som en följd av min sömnlösa lördagsnatt sov jag i princip hela söndagen. Timmy var söt och gjorde frukost i form av blåbärssoppa till mig (och senare även middag), men totalt var jag väl vaken i ungefär två timmar.
Av det faktumet att döma skulle man ju kunna tro att jag kände mig lite piggare eller i alla fall lite utvilad när jag kvicknade till där vid åtta.
Icket.

Däremot var jag klarvaken när det var dags att somna. Även om jag gick och la mig två timmar innan Timmy så somnade han efter max fem minuter, medan jag låg och snurrade, både bokstavligt och bildligt talat, i vad som kändes som en evighet.

NU är det i alla fall en ny dag.
Jag ser i och för sig fortfarande ut att må som fan, men jag känner mig lite piggare.

Jag har absolut ingenting planerat idag, jag har ätit frukost och kört en diskmaskin och det känner jag mig ganska nöjd med.
Eller jo, en sak har jag planerat. Jag ska promenera bort till Pillan och hämta stackars Pinky som stått där sedan i lördags. Eller ja, det är vad jag hoppas på i alla fall. Pillans cykel blev stulen från precis samma plats där jag parkerade Pinky. Så one can only hope.

Hej då.

vad dålig uppdatering det är på det här stället.
Det kompenserar jag nu med världens längsta inlägg.

(I och för sig förvarnade jag lite om det eftersom lillasyster skulle komma och hälsa på.
Men nu är det faktiskt tre dagar sedan hon for hem, så nu finns det inga ursäkter längre.)

Vi hann i alla fall med en sväng på stan, en hårfärgning, ett besök på BMB, middag hos Timmys föräldrar, en bakisdag, och.. inte så mycket mer.


Så här såg det (vi) i alla fall ut på BMB:



Och jag är fortfarande förvånad över att vi kom in.
Lönehelg + några år kvar till 23 är väl kanske inte ultimata förutsättningar för att kunna ta sig in, men då hade vi inte räknat med Bea som dessutom fixade gratis inträde. Grrrrreat!

Sedan sist har jag gjort något så ovanligt som att JOBBA.
Två dagar till och med.
Jag och Pillan packade upp som idioter i torsdags eftersom vi hoppades på att någon av kartongerna skulle innehålla dom här:




(Det var i och för sig mest jag som hoppades på det. Pillan var inte lika sugen på dom.)

Men dom har fortfarande inte dykt upp.
799:- kostar dom, lite overpriced tycker jag, men då är det ju tur att personalrabatten numera är på hela 50%.
(Att jag sedan får typ 1000 kr i lön nästa månad, som ska räcka till hyra, mat, bensin och såna där icke frånkomliga grejer, är en helt annan sak.
I värsta fall får dom väl ligga och vänta tills jag fyller år, eller nåt.)

I och för sig påminner dom lite (i alla fall när det gäller färgen) om dom här skönheterna från Asos:



och dom står fortfarande oanvända i garderoben.. Så möjligheten finns ju att sälja Asosarna till någon sugen jävel och finansiera dom övre på det viset!

Annars vet jag inte om det har hänt så mycket.. Efter jobbet i torsdags for vi hem till Timmys föräldrar eftersom Annika fyllde år, och för en gångs skull var farmor Harriet tillräckligt pigg för att dyka upp.
Hon och mormor Elly satt och pratade med varandra om tre olika saker hela kvällen: hur krångligt det är att ta sig ner till stan nu för tiden och hur många år det är sedan dom faktiskt var där, huruvida Harriet har någon som handlar åt henne eller inte (det har hon, hon är bara inte helt medveten om det, men funderar uppenbarligen inte så mycket över att det alltid finns mat i kylen fastän hon själv inte handlar), och vart deras gubbar har tagit vägen nu.

- Jag tror dom är där uppe och väntar på oss. Tror inte du?
- Nä.
- Jo. Jo, det tror jag. Det hoppas jag verkligen. Jag tror att vi får se våra män igen.
- Nä. Det tror inte jag.
- Jo, du. Det tror jag.
- Äh. Dom har säkert hittat andra att vara med där uppe.
- Nä. Det hoppas jag inte.
- Nä. Hoppas kan man ju.

När gamlingarna suttit och gäspat i två timmar var hockeymatchen till slut färdigspelad, och det var dags för oss att agera färdtjänst.
För att inte visa hur tråkigt dom tyckte det var att vi satt och glodde på matchen hela kvällen istället för att prata med dom, sa mormor Elly lite försiktigt:

- Jag tycker det är roligt att titta på ishockey. Det är mycket roligare än bandy. Bandy är bedrövligt, tycker jag.

Och när vi stod ute i hallen och väntade på att Harriet skulle samla ihop sina tillhörigheter och få på sig skorna, sågade hon sin egen känsla för stil med följande ord:

- Är det här mina skor? Fy fan vad fula dom är.

Haha.

Igår var det tänkt att jag skulle vara hemma och dega, eventuellt fara iväg till Coop och handla diverse nödvändigheter på frukostfronten, se lite Let's Dance även fast det är tråkigare än döden och kanske städa lite.
Som vanligt blev det inte som det var tänkt.
Tuben dök upp vid halv nio och vid det laget var jag och Timmy inne på andra eller tredje ölen.
Efter att ha förlorat mot Tuben med några hundra futtiga poäng på två Guitar Hero-låtar spöade jag skiten ur honom på tredje och vann med närmare 20 000.
Då var det helt plötsligt inte så kul med Guitar Hero längre och vi vred upp musiken istället.
Vid tolvtiden körde taxin ner oss till Skrapan och vi tillbringade en knapp timme uppe i SkyBar på vad som tydligen var 24:e våningen.
(Jag som aldrig varit där innan blev - inte helt oväntat - jätteimpad, så påminn mig, tjejer, om att vi ska dra dit en sväng när ni kommer hit!)

När ölen var uppdrucken där bar det av mot BMB. Men just innan vi betalade in oss insåg vi att det var cirkus 45 minuter till stängning och ungefär 100 kr för dyrt att gå in. Så vi skippade rockandet i schlagerbaren och la pengarna på mat istället.
(Kanske inte helt värt, det heller.)

Och nu sitter jag här i soffan, med ett stort glas Cola, gårdagens smink och vetskapen om att jag ska infinna mig hos Pillan kl 19.
Hade jag inte vetat att både hon och Ingela ser fram emot det jättemycket hade jag skippat det och stannat hemma istället.
Dock ska jag vara sympatigravid med Ingela och hoppa över vinet.
(Kanske mest för att vara lat och kunna ta bilen.)

Gud i himmelen vad långt jag skrivit nu.
Det är nog bäst att jag går till kylen och ser vad som finns.
(Förmodligen ingenting, eftersom handlingen aldrig blev av igår.)

Hej då.