matildaforpresident

Ja, jag börjar nästan fundera på om jag hädanefter ska titulera mig som en sådan.
Mina dagar (dom som inte är jobbdagar, dvs tyvärr dom flesta) består av städning, tvättning, lite lite lite matlagning och en jävla massa "me-time", dvs träning och (motsatsen till träning;) degande.
Och det desperata i det hela får alltså ekonomin stå för.
Jag har aldrig haft överdrivet mycket pengar, kunnat shoppa vad som helst och när som helst, men jag har heller aldrig varit jättepank jättelänge. Självklart har en del månader varit lite jobbiga dagarna innan den 25:e, men inte som nu.
ALDRIG SOM NU.

Att jag nu fått börja jobba lite är ju hur bra som helst, och jag trivs onormalt bra på både Wedins och Vero Moda.
Men det är fortfarande bara extrajobb. Alltså vet jag aldrig hur mycket pengar jag kommer få ut, och därigenom är allt alltid väldigt osäkert.
Det är inte så kul.

Så vi skulle väl nästan kunna enas om att jag uppfyller alla krav för att få kalla mig desperat hemmafru (varför jag nu nödvändigtvis vill göra det).

Det är som sagt fredag idag, och allt utom fest står på schemat.
Om en kvart ska jag hämta upp Sabina och därefter ska vi, som dom trogna hockeyfruar (jag verkar ha gått och blivit många sorters fru på senaste?) vi är, dra oss ut till Skultuna och kolla när gubbarna (förhoppningsvis och förmodligen) spöar skiten ur seriens bottenlag Hällefors.
(Förhoppningsvis och förmodligen blir Timmy inte lika skadad som förra matchen; en felplacerad motståndaraxel resulterade nästan i ett akuten-besök, men han är en hårding, min karl.)
(Och förhoppningsvis och förmodligen klär jag på mig fan så mycket mer än tidigare gånger.)

Vi ska även köra i typ 30 hela vägen ut till Skultuna, annars finns risken att det här är det sista blogginlägget jag skriver.
Fast usch, så ska man ju inte säga.
Men ni fattar.
Inga vinterdäck, så fort kommer det inte gå.

Still snowing, by the way.

Hej då.

Jag glömde ju säga det COOLASTE. Idag är det dock inte särskilt coolt längre eftersom det innebär slask och jag blivit upplyst om att det förmodligen kommer vara ungefär så här hela "vintern", men det SNÖAR.
Det började igår när jag var på väg ner i tvättstugan, jag råkade titta ut genom fönstret och såg att både himlen och marken såg lite suspekt vit ut, men eftersom jag inte väntat mig snö här förrän nångång efter jul (om ens då) så hade jag inga förhoppningar.
När jag sedan såg att det faktiskt VAR små (ganska stora egentligen) snöflingor ramlade jag nästan baklänges.

Och apropå konstiga saker så drömde jag inatt tre väääldigt konstiga saker.
Först var jag med om en skolskjutning, jättehemskt och jätteverkligt, sedan hade vi en konstig klassfest i min lillasysters rum, och slutligen var jag Gabrielle Solis som låg vid poolen och solade, som funderade på om jag skulle sola topless men fick lite dåligt samvete när jag tänkte på Juanita (ni vet, Carlos döda mamma). What?

Nu är jag i alla fall vaken, och har dessutom varit det i nästan en timme.
Men vad gör man inte för att få ha bilen till gymmet, även om det innebär att man måste stiga upp en timme tidigare för att skjutsa korvgubben till skolan?

Idag är det alltså fredag, och trots slaskvädret har jag tänkt att det ska bli en braaa dag.
Efter att jag kutat ner i tvättstugan och hämtat tvätten som fortfarande hänger kvar, ska jag äta frukost och sedan dra mig iväg till Annelis medelpass, tveklöst roligaste passet på hela veckan.
(Observera att när jag ska ner i tvättstugan så heter det alltid att jag kutar, det kan man säga har att göra med att jag tycker att det är skitläskigt att vara där nere och inte tillbringar en sekund för mycket där.)

Jag återkommer om jag kommer på någonting mer coolt.
Annars får ni önska mig lycka till när jag kutar ner till tvättstugan snart.

Hej då.

Ganska produktiv men väldigt arbetslös dag idag.
Det började med att jag vaknade runt halv tio och såg slutet på Top Model-reprisen (stor eloge till TV3 som valt att lägga det där, att deras översättare sedan inte kan stava är en annan historia), åt grötfrukost och gjorde mig klar för att träna, for iväg strax efter elva, skyndade hem för att skjutsa Anja till tåget, for hem igen och duschade, lagade seriös lunch* och åt min seriösa lunch, for ner på stan och skrev på lite jobbpapper, kom hem och sympatisov lite med Timmy, gjorde mat samtidigt som han for iväg på träning, åt middag framför Vänner (vilket man skulle kunna kalla vardagsrutin), kutade ner i tvättstugan med dom två senaste veckornas tvättberg, och kutade upp igen och såg slutet på 19.30-Vänneravsnittet.

* seriös = allt utom nudlar

HELGEN, förresten. Hur kunde jag glömma det?
Anja kom alltså hit i fredags kväll, vi snabbfor förbi Burger King och åkte sedan hem och hällde i oss det vi hann, innan vi mötte Sabina med pojkvän och Skelleftekompis på besök nere på Strike.
Där inleddes kvällen med bowling (som sakta men säkert övergick i fyllebowling) och vem som vann och inte vann tycker jag vi lämnar osagt. (Det kändes lovande i början när alla pratade om hur dåliga dom var i bowling, lite synd bara att jag var den enda som var seriös.)
Jag vet inte hur det gick till eller vem som betalade för det, men efter att vi bowlat klart flög det öl, cider, drinkar, shots och champagne (?) runt oss allihop, hela hela hela kvällen (som till slut slutade på Silk, det är inte coolt. Varför vet jag inte, jag har av olika anledningar inget omdöme om det stället).
Jag är i alla fall inte mycket för att bränna massa pengar på krogen, särskilt inte i dessa knapra tider, men någon annan verkar ju sannerligen ha varit det.
KUL var det i alla fall.
Nästan lite för kul.
Och det förklarar väl kanske varför jag nästan glömde att berätta om denna händelserika och väldigt väldigt väldigt blöta utekväll.
Lördagen var däremot ungefär lika händelselös som fredagen var händelserik.

Anyways.
Det var allt för idag.
TV:n och Criminal Minds ropar på mig.
(Det gör även chipspåsen i köket, frågan är om jag hör det eller inte.)

Hej då.

Det är såna här gånger man nästan önskar att man trodde på gud, så man hade någon eller någonting att skylla sånt här helvete på.
Jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska säga, eller hur jag ska säga det.

Så jag säger det som jag brukar; med en låt (som jag i det här fallet aldrig har hört, men det är ganska oväsentligt just nu). Jag vet inte när du läser det här men förhoppningsvis är det inget nytt.


You're the bravest of hearts,
you're the strongest of souls.
You're my light in the dark,
you're the place I call home.

When the storm rises up, when the shadows descend.
Every beat of my heart, every day without end,
every second I live, that's the promise I make.
Baby, that's what I'll give,
if that's what it takes.

You can sleep in my arms, you don't have to explain.
When your heart's crying out,
baby, whisper my name.
'Cause I've reached out for you.

When the storm rises up, when the shadows descend,
every beat of my heart, every day without end.

I will stand like a rock, I will bend till I break.
till there's no more to give, if that's what it takes.
I will risk everything, I will fight, I will bleed.
I will lay down my life, if that's what you need.

Every second I live, that's the promise I make.
Baby, that's what I'll give, if that's what it takes.

If that's what it takes,
every day,
if that's what it takes.

Every day.

Igår drog jag mitt förslappade arsle till Friskis, för att köra ett Puls/Medel-pass.
Jag var där i max en minut.
På Friskis alltså, inte själva passet.
Det kom jag inte ens in på.
FÖR DET VAR FULLT.

Jag blev sådär lagom förbannad men behärskade mig och åkte hem igen.
Men bara för att byta kläder (och motionsstil), för några minuter senare var jag ute och promenderade istället och JÄVLAR!, vad jag promenerade.
Jag hade en sån där dag när hela huvudet var fullt med massa konstiga tankar och då var alltså planen att gå tills huvudet var tomt istället.
Två timmar tog det.

Klockan var runt fem när jag gick från lägenheten, och det var fortfarande ljust ute. När jag på hemvägen kom traskande (traskande och traskande, jag tog mig knappt upp ur sängen i morse) uppför Kristiansborgsallén var klockan en liten bit in i första Vänneravsnittet, dvs strax efter sju, och det var tokmörkt.
Man hinner tänka en hel del på två timmar.

Nu sitter jag i soffan med mina två bästa vänner, datorn och tv:n, och ska strax göra ett nytt försök att gå på jympa. (Jag vet fortfarande inte om man ska stava det "jympa" eller "gympa".. Det borde ju nästan vara med g, eftersom det kommer från gymnastik.. Men Friskis kallar det för jympa och eftersom jag är ett huuuuge fan of Friskis så ska jag inte vara den som är den.)

Anyhooo. Det här är en bra låt.
(Biljetten till Kelly Clarksons konsert i Stockholm i våras var helt klart något av det bästa jag har lagt pengar på. Någonsin.)

Om flytten till Västerås, om mig själv, om att det var jobbigare än jag trodde att varken ha familjen eller nån av tjejerna i samma stad, om livet i allmänhet kanske.

And I don’t know,
this could break my heart
or save me.
Nothing’s real
until you let go completely.
So here I go, with all my thoughts
I’ve been saving.
So here I go, with all my fears
weighing on me.

Three months and I’m still sober.
I've picked all my weeds but kept the flowers.
But I know, it’s never really over.

And I don’t know,
I could crash and burn, but maybe
at the end of this road
I might catch a glimpse of me.
So I won’t worry about my timing, I want to get it right.
No comparing, second guessing,
no, not this time.

Three months and I’m still breathing.
It's been a long road
since those hands I left my tears in,
but I know
it’s never really over.

Three months and I’m still standing here.
Three months and I’m getting better.
Three months and I still am.

Three months and it’s still harder now.
Three months, I’ve been living here without you now.

Three months and I’m still breathing.
Three months and I still remember it.
Three months, and I wake up.

Idag har jag jobbat hela långa dagen.
Det gick precis enligt planen.

Vad som däremot inte gick enligt planen, var att komma hem, äta nånting och fara iväg och träna vid 20.15, eftersom det enligt min plan skulle finnas ett medelpass då.
Det gick inte enligt planen. Inte nånstans.

Denna serie av misslyckanden började med att Timmy, på vägen hem från skolan, skulle hämta mig när jag slutade, och ville att jag skulle köpa med mat eftersom han hade bråttom till träningen.
Hans ord "köp mat till dig med, pretty", ledde till misstag nummer ett. För det gjorde jag.
När vi sedan kom hem och började proppa i oss insåg jag att det enda medelpasset ikväll var klockan 19.15, dvs alldeles för tidigt för att jag skulle hinna smälta skräpet jag satt och tryckte i mig (något man skulle kunna kalla misstag nummer två).
Vad jag däremot skulle hinna, var att sluta äta, fara på 19.15-passet och äta mer när jag kom hem. Och där har vi misstag nummer tre. För det gjorde jag inte.

Nu sitter jag alltså här, otränad och skräpmatsmätt. Skitdålig kombination. På en måndag dessutom.
Men ja, det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig.
(Å andra sidan har jag och dom andra Wedinsarna jobbat våra arslen av oss idag så jag kan ju låtsas att dagens träningspass är avverkat.)
(Dessutom har jag nu en säkrad jul i Skellefteå - utan sura arbetsgivare - och eventuellt även en nyårshelg, om Skellefteå har mer nyårsspektakel att bjuda på än Västerås. Och det i sig är ju GRRRRREAT!)

Förresten, jag fick just ett sms från lill-Matilda som berättade att killen i HSB-reklamen som pratar om sin påstått snabba cykel, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, är kompis till en tidigare klasskompis till mig. Och när jag tänker efter lite närmare har jag till och med träffat honom en gång för tusen år sedan.
It's a tiny, tiny world.

Nu ska jag hoppa ur mina tajta jeans och min fina tröja och ner i mina allt-utom-tajta mjukisbrallor och min väldigt fula myströja.
Mjukisbrallorna har jag förresten fått av Wickan, och jag kan meddela dig, min kära vän, att dom fortfarande är topp tre bland alla mjukisar genom tiderna.

Och apropå kära vänner, GRATTIS till mamma Mathilda som klämde ut en liten lillunge i fredags!
Och grattis till honom som förmodligen kommer bli (i alla fall nästan) lika snygg som sin mor.
Och självklart ett grattis till JP också, som ju också hade en del i det här barnaskapandet.

Och grattis till mig som börjar jobba kl 12 imorgon, ska slappa ihjäl mig ikväll och får fira jul i Skellefteå.
Att jag ens orkade gnälla över att jag har ätit fetmat och inte tränat. Vilken fjant jag är.

Hej då. Och jääääsiken vad långt det blev, vid närmare eftertanke i form av uppscrollning.

Och FÖRRESTEN så kommer little sister hit på fredag!
Och som den välplanerade och ansvarsfulla storasyster jag (kanske inte) är har jag fixat och trixat lite inför helgen så att den kan bli SKITbra.

Hej då.

Haha.

Nu krävs det inte mkt för att roa mig.
Ni vet den där reklamen för HSB eller vad det är, när en ung kille visar sin lägenhet som han fått förtur till eftersom han bosparat(?) eller hur det nu är? Han visar i alla fall hela sin lägenhet, sin cykel och sin jurist(?) Jakob(?), och när han "presenterar" sin cykel säger han typ "Här är min cykel, snabb, 18 växlar" eller nåt sånt.
..Snabb? Hur fan är en cykel snabb?
Det beror väl ändå på cyklaren hur snabbt man kommer nånvart?

Annars vill jag ha en sån, en snabb cykel.
Jag som insett att även om jag är både rädd för och dålig på att cykla så är det kanske snäppet bekvämare att rulla ner på cykel när man ska på stan eller till jobbet, än att stressgå så att man får ont i fötterna, eller be Timmy skjutsa mig.

Sedan är det ju även lite bättre för miljön. Skulle gärna säga att det är främsta orsaken till att jag är i behov av en cykel, men..näe.
(Förlåt, mamma. Men som du komposterar och återvinner och bensinsnålar och gud vet vad så kommer nog jorden överleva i ett antal evigheter till ändå.
Nej, jag vet.
Men typ.)

Apropå den där reklamen och konstiga sätt att uttrycka sig; när Timmy skulle skjutsa ner mig till jobbet och vi satt i bilen, insåg jag att det regnade lite grann, och eftersom jag skulle promenera hem ikväll efter jobbet så hade jag velat ha med mig mitt lilla paraply, vilket jag alltså inte hade. Detta valde jag att uttrycka så här: "Men för bövelen. Jag har inte med mig mitt paraflax!". Vem säger så, egentligen?

Anyhoooooo, det där med att det inte krävs mkt för att roa mig nu för tiden, det beror nog helt enkelt på att jag äntligen kan säga att LIFE IS GOOOOD. Det har det ju i och för sig nästan alltid varit, men nu börjar allting faktiskt falla på plats.
Tidigare var jag lite smådeppig över att inte ha nåt jobb och därigenom vara ganska pank (folk kan säga vad dom vill om att lycka inte kan köpas för pengar, men det är faktiskt inte helt sant.. Jag skulle kunna ha en lång utläggning här om det, men..he bli inge av). Men i och med mina extrajobb på Wedins och Vero Moda nu så känner jag bara att ÅÅÅH vad bra jag har det.

Visst, det finns alltid grejer som skulle kunna vara bättre.
Min extratjänst skulle kunna vara en heltidstjänst, min personalrabatt skulle kunna vara 99% istället för 30% (nej, jag vet, inte särskilt realistiskt), vi skulle kunna bo liiiite liiite liiiiiiiite närmare stan, jag skulle kunna ha tre miljoner sparpengar på banken, jag skulle kunna ha familjen och alla mina favvotjejer boende i närheten, och bla bla blaaaa.
Men näe.
Jag tror inte riktigt på det där med att allt alltid är skitbra. Då går man ju under direkt nånting dåligt händer, och man lär sig förmodligen inte att uppskatta allt bra som händer.
Plus att man blir kokko (och garanterat en riktig jävla surkart) om man tänker så där; att saker och ting alltid kan vara bättre. Saker och ting kan ju för fan alltid vara sämre också.

PEACE OUT, YO!

Och hej då.

HAHA.
Ketchupflaskan pratade just med mig.
Jag sitter och väntar på att spaghettin ska koka klart, samtidigt som jag sitter och ser på Vänner, samtidigt som jag leker med datorn.
Plötsligt hör jag något som tjuter, eller pyser, eller vad de där ljuden (orden) kan tänkas kallas.
Jag sneglar först lite mot ketchupen och inser sedan att det är den som just försökt ta kontakt med mig. Jag öppnar flaskan som ger ifrån sig ett lite högre tjut och sedan är det tyst, min nyfunna vän är borta och jag är ensam igen.

Jag var förresten och handlade för en stund sedan. Och jag lyxade till det och köpte MARYLAND COOKIES.
Jag behöver nog inte säga mer än så.
Men gud vad Timmy kommer bli lycklig när han kommer hem.
(Förmodligen kommer han bli lite mindre lycklig när han sedan får veta att jag hackade mig in på hans internetbank och förde över pengar från hans konto till mitt, för att kunna handla..
Så gör bara en pank människa.
Som har en böjelse för Maryland Cookies.)

Hej då.

Fy fanken vad jag är dålig på att göra bilder i Paint.
Det ser ju helt fjärdeklassaktigt ut.
Märks inte riktigt att jag gick samhällsMEDIA (Samhälls/media? Samhälls-media? Samhälls media?)

Esch.
Jag gick ju faktiskt inte fotokursen, utan gjorde parodi-på-Håkan-Hellström-musikvideoer med grabbarna på den där andra kursen som jag inte minns vad den hette men som fokuserade mer på rörlig bild istället. Det kanske var så den hette, nånting med rörlig bild?

Helt värdelös var den i alla fall.
Vi (läs: jag) lärde oss (mig) inte ett piss på två år.
Men Kent var ganska rolig.
(Dock inte SÅ rolig.)

Förresten tjejer, bli inte ledsna om jag inte tog dom allra snyggaste bilderna på er, men med min dators livslängd har man ungefär 15 sekunder på sig att få fram bloggsidan, komponera ihop ett inlägg, leta upp bilder på alla sina snygga kompisar och bygga ihop en sån där kass paintbild, innan den sakta men väldigt väldigt säkert tappar livsgnistan och tokdör i knät på en.
Ganska förvånande att den inte gjort det än.
(..Tänk om jag kanske hinner göra nånting annat också, kanske en liten sväng på aftonbladet.se?
Peppar peppar peppar peppar en gång till.)

Hej då.

YEAAAAAH!!

Jag hade en skitdag igår, så nere och deppig och allt sånt där att jag vet inte vad.
(Jag skyller på dom tretton miljoner kalorier jag tryckte i mig från fredag kväll till söndag dag; Maxmat, pizza, godis, chips och cola, cola, cola.)
Detta pisshumör kompenserade jag dock idag med att först vara på en störtskön intervju på Vero Moda och sedan bli uppringd en timme senare med frågan om jag vill komma och jobba imorgon.
Om jag vill komma och jobba imorgon?
FÖRMODLIGEN vill jag komma och jobba imorgon.

Detta innebär alltså att jag har två jobb nu.
Två.
TVÅ.
TVÅÅÅÅ.
Det är ett fler än ett och två fler än noll.

(Fortfarande bara extra både på Wedins och Vero Moda, men det är väl bara att hoppas på så mkt timmar som möjligt, och att det krockar så sällan som möjligt.)

Idag är det förresten precis en månad tills mamma och pappa kommer ner och säger TJEEEENARE.
Och bara elva dagar tills Anja kommer hit och säger YOYOYO.

(Låt oss hoppas att jag får jobba så jävla mkt som möjligt fram tills dess, men gärna inte just då.
Peppar, peppar, peppar, peppar, peppar, peppar, peppar, peppar.)



Jag saknar tjejerna förresten.
Det är jobbigt att inse att det aldrig kommer bli som förut igen.
Det är ju självklart på både gott och ont, och det är klart att jag föredrar förändring framför icke-förändring (ett ord för det?), men att ha tjejerna som alltid hjälpt en i alla väder och situationer och varit med och format en till vad man är idag, på vad som känns som tusen olika platser, är ganska trist.

I miss you guys.
Men vi kommer i alla fall alltid ha Mr. Brightside!




Anyways.
Nu ropar TV:n och South Park på mig så jag ska avrunda här.
(Egentligen ropar sängen också på mig, men inte lika högt.. Så jag låtsas att jag inte hör det.)

Nighty-night och hej då.

1-0 till gymmet och svetten.
Jag är så förvånad själv att jag ska poppa popcorn för att jämna ut det hela lite grann.

Hej då.

Ja, jag vet inte riktigt.
Just nu står det mellan att
A) springa bort till Ica (som ligger på andra sidan E18, så jag skulle fakiskt klara av att inte ta bilen dit) och köpa godis, för att sedan ligga i soffan hela kvällen och dega och tycka synd om mig själv för att jag har en tiiiiny tiny huvudvärk, medan Timmy är på träning, eller att
B) ta tag i mig själv och dra iväg på Friskis och jympa bort min lilla huvudvärk och kanske till och med mitt alltid lika trogna sötsug, som har en tendens att påminna mig om hur gott det är med choklad, ungefär..jämt. Det skulle ju faktiskt kännas mkt bättre av ett antal olika anledningar, exempelvis den att den här dagen då skulle slippa gå till historien som världens mest ineffektiva.

Vi får väl se. Jag skulle så gärna vilja tro att kvällen tar en oväntad vändning och att jag faktiskt tar mig iväg till Friskis och Tobbes medelpass kl 20.15, men jag är rädd att jag känner mig själv och mitt sockersug bättre än så.
Hmm.

Idag är det förresten precis ett år sedan jag råkade ut för första rånet på jobbet i Stockholm.
Om ungefär 20 minuter är det exakt ett år sedan en maskerad fegis stod och riktade en pistol mot mitt skräckslagna fejs, sällskapad av sina kniv- och hammarbeväpnade kompanjoner.
Och jag som trodde det var första och sista gången det hände.

Nä fy fanken.
Nu blev jag irriterad igen. Det här är ingen bra dag.
Kanske bäst att jag drar mitt angry ass till gymmet ändå.
Vi får se.
Gymmet och svetten vs. soffan och chokladen.

Jag återkommer med resultatet.

Hej då.

Jag läste just på Blondinbellas blogg (jag vet, inte coolt, men det är pissväder ute och jag har inget att göra och är därför inne på diverse skitsidor) och såg att nåt jävla pucko vill nominera henne till Expressens och TV3:s (Efterlysts?) civilkuragepris?
VA?
Vafan då för?

Det är ungefär som att jag skulle bli nominerad till Nobelpriset i kemi.
(Jag var skitdålig på kemi i högstadiet, så det är ungefär det minst troliga i världen. Någonsin.)

Det som är upprörande är att folk faktiskt verkar gå med på att bli ilurade att rösta på henne, med motivering att hon gör så mkt för ungdomar som har det svårt och så där, och att hennes blogg stärker unga tjejers självkänsla och bla bla bla. Visst, många småtjejer mår säkert bättre av att läsa hennes (nästan alltid felstavade och särskrivna) blogg, men va fan, CIVILKURAGE?
Hur kan folk vilja rösta på henne när man bland annat kan rösta på dom där sex killarna som med risk för sina egna liv hoppade in och räddade en tjej från att bli sönderslagen av ett killgäng på 20 pers?

Sånt där jag kan störa ihjäl mig på.
Jag läste även att Blondinbella har MVG i nästan alla ämnen, inklusive svenska och engelska.
Hur i helvete kan nån som lär ut det svenska språket ge högsta betyg till någon som inte kan skriva ett enda blogginlägg utan särskrivning?
Och hur kan en lärare i engelska ge MVG till folk som inte kan skilja på "to" och "too", och stavar "much" med t?

Tydligen ska hon vara med i Janne Josefssons Debatt kl 22 ikväll, jag vet inte riktigt vad ämnet var, men jag hoppas dom pissar på henne. Bokstavligt talat.
Inte för att jag är ett fan av att önska folk olycka, verkligen inte, men bara så att hon kanske kommer ner på jorden lite och inser att hon inte är typ..jesus.

Herregud.
Ber om ursäkt för mitt raseriutbrott, men jag gillar verkligen inte Blondinbella.

Hej då.

(Åh vad mor och far skulle imponeras av mig om dom såg att jag nästan citerade självaste Beatles i självaste rubriken.)

Jag har alltså jobbat idag.
Första arbetsdagen på Wedins är avklarad och allt känns SÅ JÄVLA BRA.
Jag fattade lager- och uppackningssystemet (som från början kändes ungefär lika enkelt som The Riddle of the Sphinx) ganska direkt, jag kom jättebra överens med dom andra lyckliga själarna som hamnat på Wedins och får jobba med skor, Monica verkade skitnöjd med mig och det känns bara kul att gå dit igen på fredag och ta sig an kassan, vilken vid en snabb första åsyn verkade ganska enkel. Åh. Jag är så glad att allt känns så bra.
Sedan är ju bara frågan hur mkt jag får jobba, eftersom hon fortfarande bara behöver extrahjälp.. Men ja. Det är väl bara att hoppas på att det också löser sig.

Igår hade jag VÄRLDENS mest aktiva dag. Efter att ha tvättat (!) innan jag for och tränade (!!) kröp städgalningen i mig fram (jag vet, mamma, jag trodde också att jag var en av få tjejer i världen som inte har en sån) och gick lös.
Och förresten, jag inte bara "tvättade" innan jag for till gymmet.
Jag TVÄTTADE arslet av mig.
Först tänkte jag att jag skulle komma ganska billigt undan eftersom tvättkorgen knappt var full. Men sedan började en fram till igår väldigt främmande tanke ta form i mitt huvud. Tänk om jag skulle ta tag i IKEA-kassen med kläder och en del annat spännande, ute på balkongen? För dom som inte sett denna IKEA-kasse i egen hög person (ja, den har legat där tillräckligt länge för att jag inte skulle bli förvånad om den helt plötsligt ställde sig upp på sina ben och gick därifrån, alltså förtjänar den nog att refereras till som person), så innehåller (innehöll) den diverse fotbollssockar, kalsonger, t-shirtar, fotbolls- och hockeykläder och några vilsna stackars örngott(?). Det är (var) förresten mkt mer tvätt än det lät som där.. Humm.
Men visst fan tog jag tag i den. Och nu hade jag helt plötsligt tvätt för ett litet u-land att ta hand om. Nej, jag vet, u-länder har nog inte så mkt tvätt att ta hand om, men ni fattar.

I ALLA FALL.
Jag tvättade.
Och jag tränade.
Och jag kom hem och duschade.
Och färgade håret.
Och bytte sängkläder.
Och for iväg och slängde skräp och pantade burkar och flaskor som upptog nästan hela bilen.
Och renbäddade sängen.
Och rengjorde spisen. Och fläkten.
Och städade toan.
Och körde en diskmaskin.
Och plockade undan alla kläder i sovrummet, vilket motsvarade ungefär en helt litet u-lands (den här gången i seriös och realistisk mening).
Och sedan for jag och hämtade Timmy.
Efter att ha tryckt i mig middag nån gång vid 19-tiden var jag så trött och utpumpad och gud vet vad att jag somnade mitt i Christine. Jag vaknade 40 minuter senare, nån gång i början av Ugly Betty, upprörd över att jag råkat somna ändå, svor lite över det och sov i 40 minuter till.

Trots mina oplanerade sovattacker fick jag sova ganska ordentligt inatt ändå.
Förmodligen och förhoppningsvis får jag det inatt också.
Det var liksom det jag menade med rubiken. För att försöka återknyta till något jag för länge sedan babblat bort mig från.

En annan grej förresten, apropå mitt enorma kommentarantal på förra inlägget (faktiskt inte alls ironiskt menat, utan så allvarligt som det möjligen kan bli när det handlar om bloggkommentarer på en högst oseriös blogg med högst oseriösa blogginlägg):
Eftersom jag nyss kollade på mobilen hur mkt jag ringt för och till följd av det fick en chock som fått vilken cooling som helst att ramla av pinnen, och därför från och med nu försöker bojkotta sms (och andra dyra mobilaktiviteter, såsom att ringa) i den utsträckning jag kan, ska jag inte skriva ett sms som svar till Matilda, utan skriva här och nu att JAAA KOM OCH HÄLSA PÅ DEN DÄR HELGEN!! :D :D :D
Fruktansvärt långt och virrigt intrasslande av att jag bara ville säga till Matilda att jag vill att hon ska komma hit.
Nog fan hade det varit värt att betala 69 öre för ett sms (eller vad fan jag nu betalar, dyrt verkar det i alla fall vara), och säga det, istället för att pladdra på så här.

Nu har jag i alla fall pladdrat klart för ikväll.
Jag ska lägga undan datorn, he på 6:an och hoppas på Scrubs, och kanske koka lite noodles (så jag slipper vakna hungrig som en gås och måsta gå upp vid tvåtiden och göra nudlar för att kunna somna nån gång, jag kan av egen erfarenhet berätta att det inte är så jävla värt som man kan tro).
(Anna Skipper kan ta sina korkade idéer om att man inte ska äta efter kl typ 18, och leva på bara vatten och kanske kanske kanske lite morötter men inte för mkt för då kan man bli tjock och usch och fy för tjocka människor, och stoppa upp dom nånstans.)

Hej då.

(Typiskt tjejblogginlägg med andra ord.)

UUUH vad dålig jag är på att blogga.
Sist jag skrev var jag i Skellefteå, på väg till Umeå.

En del har hunnit hända sedan dess.
Jag har till exempel fått jobb (!!!) på Wedins, bara extra hittills men det lät verkligen som att det kunde bli mer än så. Sedan är det ju fortfarande en skoaffär så jag är ju gladare än döden :D
Jag har även varit på After Work med nyfunna Västeråsvänner, men eftersom jag ännu inte kommit in i arbetslivet blev det bara "After" för mig, "Work"-delen börjar för min del på onsdag kl 10.00.
Bland de nyfunna Västeråsvännerna fanns bland annat Emelies bögkompis Patrik, som, på förfesten innan, när någon sa något negativt om Linda Bengtzing, gallskrek över hela lägenheten "EEEH, KLANKAR DU NER PÅ LINDA BENGTZING?! SKA DU HA EN ROSA PANTERN I ANSIKTET ELLER?!"
Hela han var en upplevelse, kan man säga.
Utöver det har jag sett mästerverket Sex and the City-filmen både en andra och tredje gång. Med Timmy igår, under vissa protester, och med Sabina ikväll. Helt sjukt vilken jävla bra film det är.
Sedan har jag även upplevt en av de psykiskt värsta nätterna i mitt liv, men det är inget jag varken kommer, vill eller borde gå närmare in på.

Däremot vill jag passa på att ge mig själv en hysterisk applåd för att jag fortfarande håller igång med träningen. Det trodde nog varken jag eller nån annan.
Efter en dryg månad med tanterna och gubbarna på Friskisjympan börjar det nog faktiskt redan ge lite resultat. När jag var hemma i Skellefteå hittade jag massa jeans i garderoben som jag lämnat kvar när jag flyttade, eftersom jag inte fick på mig dom. Nu fick jag inte bara ett, två eller tre såna där skinnyjeansmoments (ni vet när Miranda hittar sina skinny jeans i garderoben som hon inte kunnat ha på skitlänge, men sparat i hopp om att kunna ha dom någon gång), utan typ.. fem.
Det var NAJS.
Inte för att jag strävar efter att bli en liten pinne, men dom cirka 24 000 pizzorna, kebabarna (åh vad nöjd jag skulle vara om det faktiskt var ett ord) och Maxmålen vi ätit det senaste halvåret har minst sagt satt sina spår.

Det var allt i alla fall.
Jag kanske kanske kanske återkommer imorgon för att berätta om hur nervös jag är inför onsdagens första jobbdag på Wedins. (Nervös som i skitpeppad på att vistas runt skor en hel dag. Och dessutom få betalt för det.)

Hej då.