matildaforpresident

Eftersom allting de senaste dagarna har gått i 200 km/h har jag inte hunnit berätta varken att 1) jag är hemma hos mor och far i Skellefteå, eller 2) jag har fått hem grejerna från GoJane (och är övernöjd).
(Återigen: hade jag varit en seriös bloggare hade jag tagit kort på GoJane-grejerna, förmodligen även iklädd dem, men så är, som vi alla vet, inte fallet. Dock ska de eventuellt invigas imorgon kväll och då följer ju självklart kameran med. Och då finns det ju faktiskt en liten chans att jag i efterhand lägger upp någon liten bild som visar dessa amerikanska skapelser.)

Tillbaka till det viktiga och underbara faktum att jag är i Skellefteå.
I onsdags insåg jag att jag är ledig den här helgen, närmare bestämt från och med onsdag kl. 19.15, till och med måndag kl. 13.00. Eftersom Sabina och David skulle till Leksand, Emelie jobbar och Timmy fortfarande inte kommit hem (och jag helt glömt bort att jag för flera veckor sedan anmälde mig till Pillans 22-årskalas på lördag), såg jag framför mig hur jag skulle sitta ensam hela helgen och bara vänta på att antingen få gå till jobbet eller på att karln ska komma hem.
Lite halvoseriöst började jag kolla på sistaminuten-biljetter hem till Norrland, och några minuter och några telefonsamtal till mamma senare hade hon bokat biljett på nattåget samma kväll. Kl. 19.15 slutade jag alltså jobba, och en dryg timme senare rullade tåget från stationen i Västerås upp mot Bastuträsk. Så nu har jag fram till på söndag kl. 16.20 på mig att njuta av familj, sol och Skellefteå. (För några år sedan hade jag tvivlat på att man kan använda "njuta" och "Skellefteå" i samma mening, men I guess you don't know what you've got until you don't.
(Vad som är värt att påpeka är att jag i denna euforiska stund hade ungefär en halvtimme på mig att packa väskan, göra mig klar för jobbet, förbereda mig mentalt för en natt på tåg, släcka lampor, dra ut kontakter och tömma kylskåpet på färskvaror, innan jag skulle kuta till jobbet.
Så i min värld har "sista minuten" aldrig använts så bokstavligt som här.)

En 12 timmar lång tågresa (som bestod av max en timmes sömn) och en 55 minuters bussresa senare, hämtade pappa mig på busstationen igår förmiddag.
Sedan dess har jag fikat med Elin och Matilda, städat hela huset åt mamma och pappa, sovit ihjäl mig, haft grillpremiär ute på baksidan och cyklat till Landskyrkan med mamma och pappa för att titta på majbrasan (NÄR gjorde man det sist?).

Idag ska jag stifta ny bekantskap med sju-kilometers-promenadrundan som jag gick i princip varje morgon under nästan halva gymnasietiden. Vart tog den disciplinen vägen, kan man ju fråga sig.
Sedan ska jag ta världens längsta bad, göra mig i ordning för middag på Tatung och sedan umgås med familjen, minus storasyster som flytt stan lagom till att jag kommer hem. 
Det är kanske en av nackdelarna med sistaminuten-fenomenet?

Imorgon blir det i alla fall fest i det som Anton och Alle kallar "baren". Jag har inte riktigt förstått ännu men det verkar vara någon sorts företagslägenhet som de håller på att bygga en bar i. (Jag återkommer förmodligen senare med rättelse.)
Elin har pallrat sitt söta arsle till stan och stannar förhoppningsvis till på söndag så att hon kan delta i festligheterna, och även Matilda has signed up. Om Stockholmsbrudarna och fröken Grundberg var här skulle kvällen vara optimal, men vi får göra vad vi kan!
Även Timmy saknas såklart, men det hör ju numera till vardagen (liten pik till dom som bestämde hur länge han skulle vara borta, som säkert läser det här).

Sådärja. Återigen har jag skrivit ett inlägg som, mätt i ord, säkert kvalificerar sig för att kallas novell.

Nu ska jag bli ett med solen, musiken på mobilen och mammas gamla löparskor (som i min värld, där löpning inte existerar, används som promenadskor..vilket lät jättetantigt).

Hej då.