matildaforpresident

Ja, jag börjar nästan fundera på om jag hädanefter ska titulera mig som en sådan.
Mina dagar (dom som inte är jobbdagar, dvs tyvärr dom flesta) består av städning, tvättning, lite lite lite matlagning och en jävla massa "me-time", dvs träning och (motsatsen till träning;) degande.
Och det desperata i det hela får alltså ekonomin stå för.
Jag har aldrig haft överdrivet mycket pengar, kunnat shoppa vad som helst och när som helst, men jag har heller aldrig varit jättepank jättelänge. Självklart har en del månader varit lite jobbiga dagarna innan den 25:e, men inte som nu.
ALDRIG SOM NU.

Att jag nu fått börja jobba lite är ju hur bra som helst, och jag trivs onormalt bra på både Wedins och Vero Moda.
Men det är fortfarande bara extrajobb. Alltså vet jag aldrig hur mycket pengar jag kommer få ut, och därigenom är allt alltid väldigt osäkert.
Det är inte så kul.

Så vi skulle väl nästan kunna enas om att jag uppfyller alla krav för att få kalla mig desperat hemmafru (varför jag nu nödvändigtvis vill göra det).

Det är som sagt fredag idag, och allt utom fest står på schemat.
Om en kvart ska jag hämta upp Sabina och därefter ska vi, som dom trogna hockeyfruar (jag verkar ha gått och blivit många sorters fru på senaste?) vi är, dra oss ut till Skultuna och kolla när gubbarna (förhoppningsvis och förmodligen) spöar skiten ur seriens bottenlag Hällefors.
(Förhoppningsvis och förmodligen blir Timmy inte lika skadad som förra matchen; en felplacerad motståndaraxel resulterade nästan i ett akuten-besök, men han är en hårding, min karl.)
(Och förhoppningsvis och förmodligen klär jag på mig fan så mycket mer än tidigare gånger.)

Vi ska även köra i typ 30 hela vägen ut till Skultuna, annars finns risken att det här är det sista blogginlägget jag skriver.
Fast usch, så ska man ju inte säga.
Men ni fattar.
Inga vinterdäck, så fort kommer det inte gå.

Still snowing, by the way.

Hej då.